Söndag kväll. Är allmänt uttråkad och känner på ren rutin söndagsångest över att en ny arbetsvecka snart tar form. Kom att tänka på dig, och hur vi brukade ringa på söndagskvällarna och peppa varann inför den kommande veckan. Att vi snart skulle ses igen, och allt det där.
Jag får därför den på förhand eminenta idén att göra en sökning på ditt namn på Facebook. Pulsen stiger med ungefär trehundrafemtio procent när jag upptäcker att du finns registrerad. Med bild och allt. Det har gått några år nu, det visade sig vara svårläkta sår som du lämnade kvar. Jag ser den lilla bilden på dig och funderar kring om det verkligen är värt att, eventuellt, öppna upp dem på nytt.
”Äsch, lite självplågeri har väl aldrig skadat nämnvärt tidigare” tänker jag och klickar fram ett par fotografier och läser några rader.
And great, now I’m back on fucking square one again.
4 kommentarer:
per jag förstår precis hur du menar!
numera måste jag blunda för dåtiden för det gör så ont.
nu gäller det att bara se framåt, det får man mest igen för.
"internet ger oss allt förutom svaren"
jao, det är väl så det är. synd att det är så mycket enklare att kolla bakåt i tiden bara...
visst känner man sån hatkärlek till Internet ibland?
Skicka en kommentar