Under en dag på jobbet i butiken inträffar oftast en hel del roliga scenarion. Speciellt nu under sommaren när en aldrig sinande ström av suspekta turister fyller min butik. Tyskarna invaderar staden, och dessa människor är ju ett ganska så lustigt släkte i sig. Deras tro om att de lever i en helt tysktalande värld är oerhört fascinerande. Hur kan folk egentligen vara så dumma?
Mer om mina observationer i butiken i ett senare inlägg. Här kommer istället två random events från dagen, nedskrivna utan särskild anledning:
* Ett äldre par kommer in för att köpa dagens GT. De har tydligen sett löpsedeln utanför, men hittar inte kvällstidningarnas placering i butiken. Damen frågar: ”Har ni slut på GT?”
Klockan är vid denna frågeställning 10.15, vi har haft öppet i en kvart. Jag vill mest av allt svara något i stil med ”Hur höga är oddsen att alla exemplar säljs på en kvart en onsdag morgon?” men väljer istället att svara att hon minsann hittar GT just bakom hennes feta arsle, förlåt, bakom hennes rygg. Hon väljer att köpa med dagens bilaga, en pocketbok för 19 kr. Jag talar om för damen att kalaset går på 28kr. Hon tittar förvirrat ner i hennes plånbok (som för övrigt ser ut att ha följt med gratis med nån tidning) innan hon knystar fram: ”Men det stod ju faktiskt 19kr på löpsedeln, har du inte läst den?”. Jag förklarar snällt, en smula irriterat, att det är 19kr plus den vanliga tidningen som kostar 9kr. Hon inser snabbt att hennes matematiska lärdomar har spelat henne ett spratt och utbrister: ”Oj, nu tycker du nog att jag är snål va?”
Min hjärna svarar: ”Nej då, bara dum i huvudet”.
* Vi har nyligen höjt vårt lösviktsgodis med en krona. Det kostar nu 7.99kr/hg, 5.99kr/hg vid köp av ett kilo eller mer. Ett litet överpris om du frågar mig. Jag ringer storchefen och kollar läget varför vi blivit så dyra. Han svarar mig att man istället får försöka motivera kunden till att köpa över ett kilo, så att de får godiset till ett billigare hektopris. Jag bestämmer mig för att pröva konceptet på första bästa kund. En liten unge i keps som knappt når upp till disken blir min försökskanin. Han lägger sin godispåse på vågen med ena handen och en hopvikt tjuga på disken med den andra. ”Räcker den här?” frågar han mig, smått exalterad över att snart få sätta tänderna i lite godis. ”Jajamensan svarar jag, den räcker precis, men ska du inte plocka lite till?” frågar jag. Han undrar varför han skall göra det och jag svarar att han tjänar pengar på att plocka lite mer. ”Men jag får bara tjugo kronor i veckopeng” svarar han. Varvid jag replikerar ”Men om du då sparar din veckopeng i en hel månad och sedan återkommer, så kan du köpa mer godis, men ändå betala mindre!”. Hans exalterade min har avtagit och han frågar mig om han måste lägga tillbaka godiset. Jag inser nånstans här att det är aningen lönlöst att driva försöket vidare, säljer honom hans godis för 20kr och funderar kring att valet av kund kanske inte var det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar