Jag har alltid haft en ganska bisarr idé om att man kan ta mått på hur mycket en människa betyder för en genom att föreställa sig ett liv utan honom/henne. Hur mycket som skulle förändras. Det finns en person som skulle få mig att vilja sluta andas om hon försvann. Min mamma. Jag har under hela mitt liv försökt hitta en person som skulle kunna vara en godare människa än henne, men jag har inte funnit någon som ens kommit i närheten. Ett minne jag för alltid kommer att bära med mig är en förmiddag när jag fortfarande bodde hemma och det ringde på dörren. Mamma gick och öppnade, en ordväxling utbyttes med någon vars röst jag inte kände igen och dörren stängdes snabbt. Jag hörde inte vad som sades för jag befann mig på övervåningen. Mamma skrek plötsligt någonting högt innan hon försvann ut i köket. Jag skyndade ner för trappan för att se efter vad som hade hänt. Det visade sig att personen vid dörren levererat den vackraste av blombuketter till min far som fyllde år den dagen. Buketten var skickad med bud från pappas arbetskamrater. Tydligen så finns det en kassa på hans jobb där man kan lägga pengar i och så används pengarna till blommor när någon fyller år. Pappa hade lagt pengar i den kassan vartenda år men aldrig någonsin fått några blommor själv. När jag steg in i köket fick mamma fram med gråten i halsen: ”Så de kom ihåg honom i år…” och att se henne fälla glädjetårar över att någon annan fått en blombukett är nog de finaste sekunderna mina ögon upplevt.
Tanken på att hon en dag inte kommer att finnas där längre absorberar livskraften ur mig likt en vampyr, och jag har tappat räkningen på hur många ångestladdade nätter den tanken givit mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar