Jag tittar sällan på TV numera. Väldigt sällan. Jag klarar inte ens av att slötitta, zappa, eller vad ni nu vill kalla det, längre. Jag hatar att följa TV-serier nuförtiden. Veta att man måste passa en viss tid eller två i veckan. Jag klarar det inte. De serier jag gillar och verkligen vill se, äger jag ju ändå på dvd. So what’s the point, really?
I mitten på förra veckan hände dock något som kastade omkull mig: jag bestämde mig för att ge TV-kollandet en ny chans, och jag fick på något riktigt intressant. Det var en brittisk dokumentär om en pojke från en by i Uganda som föddes med ett deformerat huvud. Hans framskjutna ögonglober och underutvecklade käke skulle göra honom blind, eventuellt ta hans liv ifrån honom. Pojken upptäcktes som tur var i tid och flögs till USA för operation, och det hela räddar honom från att dö. När han återvänder är han inte längre mobbad för sitt utseende. Han bär solglasögon för hans ögon är fortfarande för svaga för den gassande solens strålar. Hela byn sjunger och dansar åt hans återkomst. Men pojken har svårt att återanpassa sig till livet i byn efter sin vistelse i USA, och verkar mest av allt vilja resa tillbaka till landet i väst. Jag får en känsla av ironi när jag ser denna pojkens dramatiska öde. Allt han önskade sig var att ha ett normalt ansikte för att slippa bli mobbad och för att överleva, vilket doktorerna i USA gav honom. Men vistelsen i USA gav honom samtidigt mersmak för dörrar som öppnar av sig självt när man närmar sig dem, för konstiga maskiner som kyler ens mat så att den blir kall. För kranar som det rinner vatten ifrån om man vrider på dem. Saker han inte ens hade kunnat drömma om existerar i den världen. Och han vill tillbaka till den, även om det innebär att han skiljs från sin familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar