No more candy

Samtalar med en säljare på jobbet, en förbannat trevlig prick faktiskt (även om han håller på IFK Göteborg). Vi kontrollerar och stämmer av några uppgifter. När vi är klara har det blivit dags för mig att stämpla ut för dagen och gå hem, så vi har följe ut ur butiken. På vägen ut går vi förbi butikens förträffliga godissortiment och han frågar mig om det blir mycket godis för min del. Jag svarar honom att det blir väl en del, att det är svårt att motstå det när man står och blickar ut över detta underbara godishav åtta timmar om dagen. Han skrattar och svarar:

"Jag känner en snubbe som käkade ett par hekto om dagen. Men sen fick han socker, du vet, sjukan. Så man får passa sig". Han skrattar en sista gång sådär härligt göteborgskt innan vi säger hej då.

Någonstans här börjar jag kallsvettas. Utav bara fan dessutom. Min fullständigt paranoida och hypokondriska hjärna intalar mig att detta kommer att hända just mig. Jag har kommit på mig själv småäta godis på sistone. En godisbit blir lätt två, tre under dagens lopp. För att få bukt på kallsvettandet skyndar jag mig därför hem och vräker mig ner i datorstolen så att jag nästintill välter omkull den. Jag öppnar upp Google och våldtar grundligt ett gäng hemsidor på diabetes-information. Jag läser om typ 1 och typ 2. Jag läser om autoimmuna reaktioner. Jag läser tills mina ögon blöder och jag bokstaverar d-i-a-b-e-t-e-s på bordet med blodets hjälp.

Jag vaknar igen en stund senare, och efter att ha slukat sida efter sida på information lugnas jag en aning, jag är inte i riskzonen. Jag trodde väl egentligen aldrig det heller, det var väl mest min låtsasvän Trevor som intalade mig att jag hade en tid inbokad på dödsbädden. Ständigt denna Trevor.

Vad som av säljaren var menat som ett skämt ur tomma intet, blev till en väckarklocka. Jag har tänkt tanken att sluta äta godis bra länge nu. Förvisso mest p.g.a. att jag vill bevara mina tänder och inte rusa upp i vikt.

Men nej, nu är det över.

Slutfimpat.

No more candy.