P bekänner

Känner att det är på sin plats att jag biktar mig litegrann för att göra denna rätt meningslösa blogg lite mer, hmm, meningsfull. Häromveckan satt jag och zappade vid TV:n och fick på ”Extreme Home Makeover” på trean. Blev sittandes framför programmet ett tag och jag skaffade mig kännedom om att programmet handlade om ett väldigt sjukt barn som överlevde sin svåra sjukdom mot alla odds, och som nu försöker bygga upp ett nytt liv. I ett nytt och fint hem. När väl pojken får se sitt nya hus för första gången brister det för såväl honom som för resten av hans familj och alla faller ut i gråt. Dessa tårar tycktes tydligen bära på någon mystisk smitta som var stark nog att tränga igenom tv-rutan, för innan jag visste ordet av satt jag själv där i min soffa med tårar längs min kind. Jag lipade som en liten unge som precis tappat sin stora glasstrut på asfalten. Okontrollerat och lite skamset. Jag drog snabbt ner persiennerna för min paranoida hjärna kände sig iakttagen.
Några dagar senare befinner jag mig hos en kompis och han utför samma procedur som jag, zappar likgiltigt med kontrollen tills även han får för sig att stanna vid ”Extreme Home Makeover”. Varvid jag häver ur mig ”Nej fan, inte detta programmet. Det är så jävla kasst.” Jag inser snabbt vad det är jag försöker förhindra med denna yttring.

Ja, man vill ju inte gråta in public, liksom.