Och en dag kanske vi är insnöade här

Det är spännande att varje dag på jobbet se hur folks intresse för väder och vind aldrig kommer att avta. Att det just nu med siffror omkring -20 är det största samtalsämnet på mycket länge. Jag vet precis hur kallt det var på olika ställen runtom i stan imorse, och på alla små samhällen utanför stan. -23 hade någon som ville vara värst! Och sen ser jag mig själv i badrumsspegeln efter dagens filmkväll med en halv Cheez Ball fastklibbad i mitt numera ganska vildväxta skägg, men vad gör väl det när den lilla ostbollen härstammar från en påse man delat med några goda vänner? Man kan tycka att vännerna är det viktigaste man har men om några timmar efter jag vaknat kommer jag att få nya statusrapporter om hur kallt det varit i Dalum inatt.

Innan det blir Torsdag

Okey, jag erkänner, en kväll som denna kan jag faktiskt tycka att White Light Moment med Tove Styrke är en bra låt. Den påminner mig om något, eller någon. Elektrisk på något vis. Kan vi inte bara förinta vetskapen om detta och gå vidare nu? Tack, för det.

Värdekod från CDON.COM

Blev oerhört lycklig när jag kollade min inkorg häromdagen! Hade fått en värdekod från CDON för att jag varit en trogen kund. De låter mig hyra en film gratis. Det var ju fint tänkt av dem, inte kunde väl dem veta att jag har över 10.000 filmer att välja och vraka bland i min butik. När allt kommer omkring, är det tanken som räknas.

.måndagsflykt #7

Okey, det är väl lika bra att jag får det sagt direkt. Jag var ganska hopplöst förälskad i Sarah Michelle Gellar för en ganska hög stapel år sedan. Såg "En djävulsk romans" trettioelva gånger och så. Följde "Buffy och vampyrerna" på TV fast jag egentligen tyckte det var makalöst dåligt. Men det var faktiskt inte det som fick mig att välja den här filmen ur hyllan innan stägning idag, utan för att den bär på en lite halvbisarr titel samt att boken med samma namn är skriven av personen bakom Alkemisten. Så vad är det vi har att göra med, en 100%-ig depprulle eller?

Till en början är det väl så. Precis som titeln skvallrar om mår Veronika inte särskilt bra. Hon har egentligen allt som man kan önska sig men tycks ha svårt att finna glädje i den monotona vardagen. Efter en kväll med Radiohead på stereon, en pillercocktail signerad USA och lite hederlig sprit vaknar Veronika upp på ett mentalsjukhus där hon får förklarat för sig att hjärtat fick sig en så stor kyss av överdosen att det endast kommer att orka slå i ett par dagar till. Veronika tar till en början beskedet med glädje, hon ville ju liksom dö från första början.

Visst har du väl hört uttrycket "lev alla dagar som om de vore den sista" och tänkt tanken att det skulle man väl ändå aldrig orka med att göra? Lite så sammanfattas denna film för det är först när Veronika bestämde sig för att dö som hon lärde sig att leva. Önskan uppstår att känna sanden under hennes fötter på stranden igen, eller att bara gå ut och äta på det där favorittacostället i stan som hon tycker så mycket om. Saker som hon alltid tagit för givet men som nu kanske inte hinns med igen.

Sarah Michelle Gellar gör faktiskt en helt okey insats i filmen, men den som gör tiden i soffan till en ändå ganska trevlig stund är snarare Jonathan Tucker som spelar en kille som slutat prata helt och som också befinner sig på mentalsjukhuset dit Viktoria anländer. Han spelar oerhört bra i denna film som ibland tar lite mindre trovärdiga svängar men som helhet ändå får ses som ett bra drama om att tappa livslusten och sen som sakteligen försöka finna den igen. Innan det är för sent.

Intressant att notera var även att Lisa Ekdahls evigt uttjatade gamla dänga "Vem vet" dök upp lite oväntat mitt i filmen.

3/5

[imdb]

Parfymen, och Oslo

Började för en tid sedan att diskutera filmen 'Parfymen' med en kund i butiken. Min uppfattning var att filmen är fantastisk, hennes att boken (som vanligt) är mycket bättre. Någon dag senare kom hon in i butiken med Patrick Süskinds 'Parfymen' i handen och man kände sig givetvis direkt halvt påtvingad att låna hem den och läsa ut den. Inte för att jag har något emot det, jag är bara så förskräckligt dålig på att läsa böcker. Men nu har jag börjat på den i vilket fall, och den är givetvis minst lika fantastisk som filmen. Den fick mig dessutom att helt impulsivt inhandla en ny parfym när jag gick förbi en av stans butiker. Jag har börjat försöka plocka isär dofter likt Grenouilles säregna luktsinne. Börjat studera en parfyms uppbyggnad. Den jag fastnade mest för var La Nuit De L'Homme från YSL. Toppnoten är kardemumma. Bergamott, cederträ och lavendel står för mellannoten medan basnoten utgörs av vetiver, caravay och kummin. Det ger en sprudlande fräsch doft kan jag garantera! I helgen var jag på besök hos min broder i Oslo och någon på något uteställe fattade tycke för doften jag bar och frågade mig efter namnet på den. La Nuit De L'Homme är givetvis inget namn jag ger mig på att uttala under nyktra former, men där och då tyckte jag givetvis inte att det var något problem. Det gick givetvis åt helvete och till slut kallade jag den istället för "äsch, det är Hugo Boss nya" för att få till ett avslut på det hela.

Oslo var lika underbart som alltid. Strosade omkring själv en dag i väntan på att min broder skulle sluta jobba, och jag insöp ett flertal uteserveringsmiljöer med tillhörande drycker. Dyrt, men oerhört tillfredsställande.Om kvällarna var vi på väldigt många svingrymma uteställen som jag inte hade besökt innan. Trevliga och intressanta människor så gott som på alla ställen. Hela semestern har varit underbar. De senaste två kvällarna har jag dock inte gjort så mycket mer än att kolla på en VM-match med vänner och sedan mött kvällssolen ensam på balkongen till tonerna av kents "En plats i solen". Utan att fundera över någonting. Utan att ägna framtiden, jobbet eller någon särskild känsla en endaste liten sekunds tankekraft. Det kanske inte låter så stort och spektakulärt i era öron, men för mig har dessa stunder varit väldigt betydelsefulla.

Fyra dagar

Vad fantastiskt skönt det är att vara ledig från jobbet. Solsken så gott som hela dagen, knappt ett moln på himlen. Lunch på uteservering i goda vänners lag. Vi diskuterar ämnen kretsandes kring våra gemensamma intressen. Typ den nya Iphonen som kommer om nån månad. Viktiga saker, det märks tydligt att vi finner det mycket viktigt. Ni kan mer om mig i ämnet och jag finner mig därmed i intagen lyssnarposition som jag brukar göra när det där inträffar. Jag insuper tillbakalutad allt med största engagemang, flikar endast in med fakta jag vet är korrekta till 100% och ni nickar instämmande. "Visste ni att det snart går att köra Android på en Iphone?" Viktigare än den viktigaste av alla politikers punkter på dagordningen idag.

Spanar ensam mot slutet av dagen in när kvällssolen går ner från balkongen, med öppen balkongdörr och mina favoritlåtar ljudandes från stereon. Svårt att beskriva semesterkänslan, svårt att sätta ord på den. Ännu svårare att sätta ord på tanken som kom att dyka upp där och då, en sak jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig skulle slå mig; min semester från jobbet har inneburit att jag inte har sett dig på fyra dagar. Jag blir förbryllad och vrider på mig i min gråa, ganska obekväma Jysk-möbel på den nyrenoverade balkongen. Kan det möjligtvis vara så att det ligger i mina intressen att se dig, varför skulle jag annars komma på mig själv med dessa tankar?

Kanske är det så. Du kastar omkull mig och jag måste säga att det är en ganska stor bedrift när man står med två stadiga ben en meter och nittio centimeter över markytan. Jag har väl sett dig inne i butiken när du hyrt någon film, men hade nog aldrig sett dig på det sättet förut. Inte kan man väl ana, att när man börjar tala med någon person, får se alla spotlights ändras till att lysa på dig och enbart på dig. Som musikalstjärnan med rösten värdig ett solonummer. Att du började arbeta där skulle innebära att jag kommer att hälsa på dig och kanske till och med utbyta några oväsentligheter i förbifarten fick mig just att tycka om mitt jobb ännu lite mer.

En morgon har du kunder som du expederar och jag går igenom butiken med rask takt då vetskapen om att jag själv är sen ekat sig fast i min morgontrötta skalle. Jag hoppas givetvis att du skall se mig när jag går förbi, för det innebär att du skulle hälsa på mig och det skulle i sin tur innebära ett leende som skulle vara värt mer för mig än den piggaste kopp morgonkaffe. När du får syn på mig adderar du en pause till din konversation, du drar ut på orden för att kunna följa mig med blicken så att den möts med min. Eller så inbillar jag mig bara det, men det gör faktiskt ingenting vilket. Ett "hej" på det, det där leendet, och så tar du upp samtalet med kunderna igen och när jag förlänger mina steg efter det vet jag att kvaliteten på min dag just har ökat med ungefär tvåhundrasextio procent.

Fyra dagar, det skulle alltså ta fyra dagar i det där leendets frånvaro för mig att inse att det uppenbarligen finns ett visst intresse. För någonting. Solen har försvunnit helt och hållet nu, jag tar med mig mitt glas in igen och tänker att, nej, nu får det nog räcka med tänkandet för ikväll. Det är ju ändå fotbolls-VM i år.

Mitt nya beroende

Året är 1960. Don Draper är en framgångsrik man med två barn, ett stort fint hus och en bedårande fru, som brukade få modelljobb inne i stan men som nu är hemma och tar hand om barnen och alla husbestyr. Don är högt ansedd på New Yorks hetaste reklambyrå Sterling Cooper och är mitt uppe i att ta fram rätt kampanj och profil åt cigarettmärket Lucky Strike. Dagarna på Sterling/Cooper går åt till att röka två paket cigaretter, dela ett glas med någon annan reklamare på kontoret, komma med skamliga förslag till någon av byråns osäkra sekreterare och ibland kanske faktiskt skriva någon rad eller skissa på en teckning till någon kampanj. Ibland pratas det om hur det kommer att gå i valet mellan Nixon och Kennedy eller vem på kontoret som ligger bäst till i att bli delägare, men mestadels går snacket kring vem på kontoret som har delat säng med vem. Det är inte utan anledning stans fräckaste reklamare går under namnet Mad Men.

Mad Men känns som den perfekta förlängningen på min favoritserie The Sopranos, även om likheterna egentligen stannar vid samma manusförfattare och kanske nån producent. Även om min beskrivning ovan framställer serien som en sexistisk 60-talsdröm så finns det samtidigt ett djup och mörker bakom serien, inte minst huvudkaraktären Don Draper. För bakom den lyckliga idyllen lurar en stor mystik bakom hans förflutna och titt som tätt dyker det upp personer som kallar honom vid ett annat namn och mycket verkar tyda på att Don inte är den han utger sig för att vara. Dons fru lider av depression och konkurrensen på kontoret verkar få flera personer att tappa greppet om verkligheten. Jag har just kollat klart på första säsongen av denna mästerliga serie där varje avsnitt nästans känns som en separat film. Allt är så välproducerat att man helst vill se varje avsnitt två gånger för att inte gå miste om någon detalj eller bara uppleva den fantastiska dialogen en gång till.

Nästa vecka har jag semester och det är nästan så att man håller tummarna i smyg att det skall regna konstant så man kan låsa in sig och steckkolla hela säsong två.

P(lacebo)

En stressig, men ändå på något diffust sätt inspirerande, vecka avslutades ikväll med ett litet glas av dyrare alkohol. De sista dropparna föll ur en flaska sparad för stunder som denna - jag vill nästan påstå att jag gömt undan den för alla inklusive mig själv. Under kvällens gång har jag med bandet Placebos hjälp (samt eventuellt även innehållet i den där flaskan) förflyttat mig ungefär 10 år tillbaka i tiden. Till gymnasieperioden med alla de där hundra olika hemsidorna man höll på med, till pojkrummet där Kristoffer och jag oftast satt och lirade Championship Manager och lyssnade på Placebo. Ibland gick vi på någon fest och satt i någon soffa, ibland repade vi med bandet. Men oftast satt vi bara och spelade Championship Manager, diskuterade Placebo och tjejer vi kanske kunde ha fått på högstadiet om vi nu inte hade fått dem. Sen öppnades dörrarna till förändring med bland annat Hultsfred, med Placebo i skränig bandare och tjejerna vi aldrig fick byttes, som när den instängde börjat andas ny luft, ut mot tjejer vi faktiskt fick. För en kväll.

Jag har alltid varit fascinerad över hur vissa låtar med band som vuxit sig till en speciell plats i ens hjärta kan förflytta en genom tid och rum. Få en att minnas platser, lukter och ord som sades i en sång som en gång brann. Ibland har till och med ett helt band kunnat bli förknippat med en speciell person (hej broder daniel, hej kent) men det är få band som kan få mig att minnas hur jag själv fungerade som person, kanske bara ett enda. P-L-A-C-E-B-O. Jag sitter just nu och sjunger med i varje textrad, som om året var 1999 och Kristoffer var på väg över för att kolla på någon sällsynt Placebo-singel jag inhandlat i London innehållandes en duett med självaste David Bowie. Jag går på toaletten, speglar min halvnakna överkropp och ser Placebo-vingarna spreta ut på ryggen och känner att cirkeln blev sluten till slut.

För jag förhåller mig till dessa melankoliska stunder på ett mer hälsosamt sätt numera. Allt har mer och mer blivit kategoriserat som vackra minnen, där allt det ovackra har suddats ut av glömska eller på samma sätt som ett fotografi gulnar med åren. Jag minns bara fina tider som varit och sällan något som bara kunde ha varit. Som om denna ganska trivsamma, nostalgikväll inte skötte sig tillräckligt bra på egen hand så hörde en gammal vän av sig och gjorde mig påmind om att hon visst hade mig att tacka för att hon upttäckte Placebo en gång i tiden. Det var kul att höra från henne igen, och jag kom i skrivande stund på att jag gillar sammanträffanden mer än vad jag hatar dem.

En sån sak räcker för mig numera.

.måndagsflykt #6

Det känns ju lite betydelselöst att försöka "tipsa" om en film som relativt nyligen kammat hem sex stycken Oscars, men jag vill ändå slå ett slag för hur fantastiskt grym The Hurt Locker egentligen är. För de flesta människor är det förmodligen helt omöjligt att föreställa hur tankegångarna går i huvudet på en person som försöker desarmera en sprängladdning i kaosets Bagdad, där sanden yr samtidigt som en krypskytt eller självmordsbombare kan välja att avsluta ens liv när som det passar. Men i The Hurt Locker får tittaren en - vad jag uppskattar - åtminstone ganska realistisk inblick i hur det kan vara att tjänstgöra som bombtekniker i Irakkriget. Hur man väljer att ta av sig skyddsdräkten för att "man hellre vill dö bekvämt". Hur det faktiskt kan vara lättare att höra en bomb ticka ner från två minuter och ändå försöka hjälpa en främmande människa med sprängladdning lindad runt sin kropp i Bagdad - än att välja vilket paket flingor man skall inhandla till morgondagens frukost i mataffären där hemma. Jag läste nånstans att belackarna hävdade att filmen fick oförtjänt många Oscars för att man aldrig fick reda på vilka som låg bakom bomberna. Att det aldrig dök upp en utpekad "bad guy" vilken handlingen centrerades till att utrota. För mig var det istället exakt denna aspekt som bidrog till att filmen gjorde så stort intryck på mig. The Hurt Locker handlar snarare bara om att försöka överleva de dagar man tjänstgör, dagar av död och elände, tills helikoptern landar i basen och tar en tillbaka till tryggare marker. Och allt är så förbannat snyggt filmat och framfört att jag fick bra lust att ställa mig upp och applådera där hemma i soffan när sluttexterna rullade.

5/5

[imdb]

.måndagsflykt #5

Greg Mottola, regissören bakom ’Supersugen’, är tillbaka med nytt alster i form av en bitterljuv, 80-talsångande dramakomedipastell och även om vi inte introduceras en ny ”McLovin” så finns det mycket att hämta även i hans nya film. Huvudrollen den här gången spelas av Jesse Eisenberg som jag såg för första gången i ’The Squid and the Whale’ och nu senast i den underhållande zombiekomedin ’Zombieland’. I ’Adventureland’ spelar han den nyexaminerade collegestudenten James som spenderar sin sommar med att förnedringsjobba på en sjabbig nöjespark med samma namn som filmens titel. På nöjesparken jobbar även Em (spelad av Kristen Stewart från Twilight-filmerna) och dessa två inleder en ganska tilltrasslad romans. James är fortfarande oskuld och anser sig efter att fått sitt hjärta krossat efter hela 11 dagar tillsammans med sin första tjej inte vara redo för ett nytt förhållande. Em målar det mesta i svart och är konstant otrogen med parkens vaktmästare (Ryan Reynolds) - en gift, gitarrspelande kvinnocharmör som ljuger ihop olika historier om att han spelat ihop med Lou Reed för att få nya offer i säng.

’Adventureland’ har egentligen inget gemensamt med Mottolas förra film ’Supersugen’ mer än att Jesse Eisenberg är mer än bra lik Michael Cera. Jag skulle hellre jämföra filmen med exempelvis ’Dazed and confused’ och det är kanske därför jag tyckte om den här filmen. Även om Kristen Stewart har spelat denna roll ett par gånger förut redan så gör både hon och Jesse Eisenberg gedigna insatser. De agerar i stämningsfulla 80-talsmiljöer målade med The Cure, The Replacements, arkadhallar och obegripliga 80-talsoutfits. Allt är förvisso väldigt förutsägbart och går enligt den något uttjatade dramakomedimallen: två personer träffas – allt är perfekt och romantiskt – något river isär det vackra för att sedan limmas ihop igen. Men det gör ingenting för det finns en själ i filmen och allt är inramat med en lite mörkare stämning än man kanske är van att se i filmer av den här typen. Och vem kan, med några få månader kvar till sommaren, egentligen säga nej till en 80-talsinfluerad sommarförälskelse som denna. Precis som i verkligheten så önskar man istället att den bara varade lite längre.

4/5

[imdb]

.måndagsflykt #4

För ungefär fem år sedan strövade jag omkring i t-shirts med Joy Division-tryck, lyssnade ohälsosamt mycket på The Smiths och hoppades att någon tjej som också hade Morrissey som världsreligion skulle lägga märke till mig och måhända bjuda på ett leende eller en kommentar att dö för. Därför var det nästan som att se sitt forna jag gestaltas i bild när jag slängde på filmen '(500) Days of Summer'. Filmens huvudperson, Tom, hade drömmar om en arkitektkarriär men har gått och harvat så länge på gratulationskortfirman att han börjar ge upp hoppet om att spendera sin tillvaro med något annat än att komponera hoppfyllda men ack så meningslösa små ordkompositioner. Men så dyker en ny tjej upp på kontoret en dag, Summer, som visst minsann också nynnar på The Smiths-refränger och Tom blir förstås dödskär och efter några blöta kvällar ihop på karaokebarer och gulligt flörtande på IKEA blir de tillsammans. Men de verkar ha olika syften med relationen, Tom tror sig ha hittat den rätta medan Summer för stunden egentligen inte är särskilt intresserad av något förhållande.

Filmen hoppar utan någon kronologisk ordning mellan Toms femhundra dagar tillsammans med Summer. Det skiftar snabbt fram och tillbaka mellan de lyckliga och romantiska dagarna och dagarna efter han blivit dumpad. Kanske är det för att man ibland känner igen sig när man ser Tom måla upp Summer som sin drömtjej trots att hon egentligen inte vill ha något seriöst förhållande som gör att jag inte vill gröpa ur mina ögon med sked som jag brukar vilja när jag ser romantiska komedier. Eller så är det bara för att Joseph Gordon- Levitt (som var fullständigt fantastisk i underskattade och missförstådda Mysterious Skin) och Zooey Deschanel som spelar Tom och Summer gör det väldigt bra, för att filmen innehåller en rad indiereferenser och fräsch berättarteknik (ibland delas bilden på mitten, den enda halvan visar Toms förhoppningar om vad som skall ske i en kommande scen och den andra halvan visar vad som sker istället).

Det hade varit väldigt lätt att bli förälskad i '(500) Days of Summer' om det inte vore för att jag aldrig riktigt känner så mycket för karaktärerna, för att Toms lillasyster framstår som en sorts överintelligent Dr.Phil och för att jag under hela filmens gång sitter och tänker på att jag måste se om 'Eternal Sunshine of the Spotless Mind' snart igen.

3/5

[imdb]

.måndagsflykt #3

En frusen flod någonstans i Kanada, en uttröttad gitarrslinga i bakgrunden, filmens titel dyker upp i enkelt gjord grafik och skådisarnas namn rullar billigt förbi. Jag skrev om föregående film att den andades indie men det är ingenting mot det här. En halvnaken medelålders kvinna med åldrade, tatuerade fötter sitter utomhus i vintertid och röker en cigg och ser minst sagt ut att ha gått igenom en del. Hennes man har bara några dagar innan julafton stuckit iväg med familjens besparingar och lämnat henne ensam med sina två söner i en äkta whitetrashmiljö. Hennes namn är Ray (spelas av Melissa Leo) och hon kommer att behöva pengar ganska snart om det är så att hennes man stuckit för gott. Hon träffar av en slump en utstött indiankvinna som drar in henne i en människosmugglande verksamhet där Ray kan tjäna lite snabba cash. Men det är självfallet inte en helt riskfri business, för att lyckas komma över den kanadensiska gränsen måste flyktingarna slussas över isen på den frusna sjön och området kryllar av polispatruller.

’Frozen River’ är en film som på flera sätt känns äkta. Man besparas överdrivna dialoger och det är med enkla medel som allt berättas. Men man tar till sig filmen och det är svårt att inte beröras av Melissa Leos rollkaraktär som liksom bara gör det hon måste göra för att överleva utan att tänka på varken politiska eller moraliska dilemman. Relationen mellan Ray och indiankvinnan som hjälper henne med människosmugglingen känns både märklig och intressant. De hjälper inte varandra för att de vill utan för att de måste. Ett intressant tema och jag kan inte likna filmen vid någon annan jag sett, men jag hade önskat att man spelat mer på nerven Ray måste ha känt inför valen hon konstant ställs inför. Hon agerar på ett så självklart vis att äktheten tyvärr försvinner för mig ibland.

3/5

[imdb]

.måndagsflykt #2

Senast jag såg Joaquin Phoenix satt han i soffan hos Letterman iklädd gigantiskt skägg, solbrillor och snackade kort och osammanhängande om sin nya hip hop-karriär. Jag förstod aldrig riktigt om han faktiskt var seriös, hög på något eller om det bara var någon sorts show. I vilket fall så medverkar han i filmen ’Two Lovers’ från 2008 och han gör det på ett så förträffligt sätt att jag hoppas hans framträdande hos Letterman inte något obskyrt avslut på hans skådespelarkarriär. I filmen spelar han Leonard Kraditor, en man vars liv inte tagit den väg han hade räknat med. Han blev lämnad av den kvinna han inom kort skulle gifta sig med och i filmens inledande scen är hans liv i så pass stora spillror att han hoppar från en bro i ett försök att avsluta det. Men han ångrar sig, kravlar sig upp ur vattnet och ger livet en andra chans. Leonard har flyttat hem till sina föräldrar igen för att ordna upp sitt liv och redan samma kväll som självmordsförsöket ägde rum får familjen besök av några som ska ta över Leonards pappas kemtvättrörelse. Leonard fattar snabbt tyckte för investerarens dotter (Vanessa Shaw) och de inleder en romans, men efter en tid flyttar en annan kvinna (Gwyneth Paltrow) in i samma trappuppgång som Leonard och han blir blixtförälskad i henne och vet till slut inte för vem hans hjärta egentligen slår för.

Joaquin Phoenix gör en oerhört bra roll och man ser hans ångest över såväl livet i sig men framförallt över hans två kärlekar ligga fastklistrad utanpå hans ansikte. Jag var nog inte ensam om att imponeras över hans roller som Commudus i Gladiator och självaste Johnny Cash i Walk The Line, och borde egentligen på så sätt inte vara förvånad över hans insats i filmen. Men jag kan inte låta bli att bli just det. Jag får för övrigt känslan av indiefilm när jag kollar på Two Lovers; filmen har nästan inget soundtrack, den är enkelt filmad och klippt – nästan hela filmen utspelar sig i eller omkring Leonards lägenhet. Men det spelar inte så stor roll när känslorna blir så autentiska och riktade mot tittaren att man verkligen känner med karaktärerna. Jag uppfattar filmens budskap som att man ibland måste ge upp allt man äger och har för att finna sig själv, vem man egentligen är eller bara kanske vem som egentligen älskar en. Att det faktiskt går att leva i trygghet men att man samtidigt inte behöver låta bli att romantisera om den snygga grannen och tänka ”tänk om det ändå vore jag och henne istället”-tankar. Jag kan själv känna igen mig i rollen där jag varit i ett förhållande med någon men ändå tänkt att man kanske kan ha det bättre med någon annan person, någon annanstans. Jag tror det är ungefär vad ’Two Lovers’ vill säga tittaren.

4/5

[imdb]

.måndagsflykt #1

Tyckte du att 21 Grams var alldeles för tung och deppig?
Tyckte du att Babel bara var förvirrande och ansträngande att kolla på?

Svarade du ja på någon av ovanstående frågor finner du nog ingen större glädje i detta inlägg. Själv så fullkomligt älskade jag båda två, och greppade därför tag i ’The Burning Plain’ relativt omgående när den dök upp i butiken. Det råkar nämligen vara så att den har samma manusförfattare som i de två ovan nämnda filmerna (Guillermo Arriaga) och denna gång har han även varit med och regisserat. ’The Burning Plain’ är en vemodig historia som skildrar två familjer vid gränsen till New Mexico. Handlingen kretsar kring dottern (Threron) och modern (Basinger) i ena familjen samt far och son i den andra. Filmen byter ofta tidsperiod och vi får följa karaktärerna både som unga och när de blivit äldre. Basingers rollkaraktär bedrar sin familj genom att vara otrogen med fadern i den andra familjen och detta är något som påverkar hennes dotters tillvaro både som ung och gammal. Filmen är oerhört välspelad, ni som såg Charlize Theron i Monster vet förmodligen redan vilket talang som döljer sig bakom hennes nästan omänskligt vackra yttre. Handlingens pusselbitar är inte alls lika svåra att sätta ihop som i Babel även om man kastas mellan olika år utan man listar snabbt ut vem som är vem och tack vare det starka skådespelandet blir filmen, sitt långsamma tempo till trots, aldrig tråkig eller för den delen seg. Istället önskar jag bara att filmen hade pågått lite till, för allt från manus till skådespelare och foto faller på plats i denna vackra film om svek, konsekvenser och ökentorr kärlek.

4/5

[imdb]

Det nya (film)året

Jag har ju haft som vana att betygsätta filmerna jag ser i spalten här till höger, på en skala från ett till fem. Men så många ord om tankarna bakom betyget blir det sällan, så därför tänkte jag med start idag införa något jag valt att kalla ’måndagsflykt’ här på bloggen. Jag väljer helt enkelt ut en av de filmer jag sett och som fallit mig i smaken, och skriver några rader om filmen ifråga. Se det som små tips nästa gång ni skall hyra/ladda/köpa film, eller vad ni nu vill. Kommer att lägga upp dessa lite slumpmässigt helt beroende på när jag har tid, men någon måndagsflykt i månaden borde det väl kunna bli.

Jag gjorde förresten en liten lista idag, på filmer som kom förra året som jag tänkt se innan de försvinner till Favoriter i butiken och sakteligen glöms bort. Filmer jag tänkte se, men som blivit undanknuffade av familjen Sopranos. Listan lyder: Still Walking, Frozen River, Changeling, Hunger, Mammut, Antichrist, Two Lovers, Tvivel, Waltz With Bashir, Shrink, Bronson.

Några jag kommer att hålla ett extra öga på detta DVD-året: 500 Days of summer, Bright Star, Det vita bandet, Away we go, Thirst, A serious man, The limits of control, District 9.

Får se om någon av dessa filmer återfinns när jag summerar min top fem i slutet av året.