Fyra dagar

Vad fantastiskt skönt det är att vara ledig från jobbet. Solsken så gott som hela dagen, knappt ett moln på himlen. Lunch på uteservering i goda vänners lag. Vi diskuterar ämnen kretsandes kring våra gemensamma intressen. Typ den nya Iphonen som kommer om nån månad. Viktiga saker, det märks tydligt att vi finner det mycket viktigt. Ni kan mer om mig i ämnet och jag finner mig därmed i intagen lyssnarposition som jag brukar göra när det där inträffar. Jag insuper tillbakalutad allt med största engagemang, flikar endast in med fakta jag vet är korrekta till 100% och ni nickar instämmande. "Visste ni att det snart går att köra Android på en Iphone?" Viktigare än den viktigaste av alla politikers punkter på dagordningen idag.

Spanar ensam mot slutet av dagen in när kvällssolen går ner från balkongen, med öppen balkongdörr och mina favoritlåtar ljudandes från stereon. Svårt att beskriva semesterkänslan, svårt att sätta ord på den. Ännu svårare att sätta ord på tanken som kom att dyka upp där och då, en sak jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig skulle slå mig; min semester från jobbet har inneburit att jag inte har sett dig på fyra dagar. Jag blir förbryllad och vrider på mig i min gråa, ganska obekväma Jysk-möbel på den nyrenoverade balkongen. Kan det möjligtvis vara så att det ligger i mina intressen att se dig, varför skulle jag annars komma på mig själv med dessa tankar?

Kanske är det så. Du kastar omkull mig och jag måste säga att det är en ganska stor bedrift när man står med två stadiga ben en meter och nittio centimeter över markytan. Jag har väl sett dig inne i butiken när du hyrt någon film, men hade nog aldrig sett dig på det sättet förut. Inte kan man väl ana, att när man börjar tala med någon person, får se alla spotlights ändras till att lysa på dig och enbart på dig. Som musikalstjärnan med rösten värdig ett solonummer. Att du började arbeta där skulle innebära att jag kommer att hälsa på dig och kanske till och med utbyta några oväsentligheter i förbifarten fick mig just att tycka om mitt jobb ännu lite mer.

En morgon har du kunder som du expederar och jag går igenom butiken med rask takt då vetskapen om att jag själv är sen ekat sig fast i min morgontrötta skalle. Jag hoppas givetvis att du skall se mig när jag går förbi, för det innebär att du skulle hälsa på mig och det skulle i sin tur innebära ett leende som skulle vara värt mer för mig än den piggaste kopp morgonkaffe. När du får syn på mig adderar du en pause till din konversation, du drar ut på orden för att kunna följa mig med blicken så att den möts med min. Eller så inbillar jag mig bara det, men det gör faktiskt ingenting vilket. Ett "hej" på det, det där leendet, och så tar du upp samtalet med kunderna igen och när jag förlänger mina steg efter det vet jag att kvaliteten på min dag just har ökat med ungefär tvåhundrasextio procent.

Fyra dagar, det skulle alltså ta fyra dagar i det där leendets frånvaro för mig att inse att det uppenbarligen finns ett visst intresse. För någonting. Solen har försvunnit helt och hållet nu, jag tar med mig mitt glas in igen och tänker att, nej, nu får det nog räcka med tänkandet för ikväll. Det är ju ändå fotbolls-VM i år.