När jag flyttade in i min lägenhet för nåt år sedan dröjde det inte länge förrän jag stiftade bekantskap med Technokillen. Ja, det var så jag kom att kalla honom, snubben i lägenheten ovanför mig. Jag har alltid trott att min dygnsrytm är pretty fucked, men den var ingenting jämfört med Technokillens motsvarighet. Jag kunde vakna klockan 04.30 en vardag och höra dunket från musiken han för fulla muggar spelade på stereon. Basgångarna som slog mot hans golv och tillika mitt tak, var till en början väldigt enerverande förstås men förvandlades med tiden till en sorts mystisk, invaggande säkerhetskänsla. Jag kände mig trygg när jag visste att någon var vaken i huset. Men Technokillens musik tystnade en dag för gott och han lämnade landet, var det någon som sa. Lägenheten stod tom en tid.
Tills en dag då en dansk herre, som jag enbart sett till en endaste gång i trapphuset, tog över hans lägenhet. Han utgjorde inte ett endaste litet ljud till en början, men detta har ändrats de senaste dagarna. Omkring klockan 01.00 så börjar jag höra hans stegande i lägenheten. Jag har inte en blekaste aning om vad han gör så klart, kanske grubblar han över något och måste försätta fötterna i rörelse för att tänka klarare. Kanske tränar han iklädd scenkläder in svåra danssteg till någon show innehållandes roliga hattar. Jag har ingen aning om varför han egentligen vandrar omkring i lägenheten med väldigt tunga steg mitt i natten, men jag vet däremot redan att hans bestämda fotslamrande är en fullgod ersättare till Technokillens lugnande discodunk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar