Kommer alltid tillbaks till det här. När jag sitter vid datorn alla sena nätter då jag egentligen borde sova. När jag egentligen borde ta igen de senare årens förlorade sömn en gång för alla. Vakna upp i ett tillstånd så långt bort man bara kan komma ifrån den krackelerade dröm jag alltid vaknar upp ur. Men en robotliknande arm byggd på saker du glömt kvar håller mig alltid kvar i den här förbannade stolen när jag försöker resa mig, den trycker ner mig genom ett pansarstarkt grepp över min axel. Jag är försvarslös och det är då känslan av påtvingad hopplöshet besvärar mig än en gång. Känslan av att jag äntligen har kommit dit jag alltid velat komma. Ett jobb som jag trivs väldigt bra med och ett eget hem, en egen lägenhet. Men hur kommer det sig då att jag fortfarande känner så här? Planen var ju att allt skulle lösa sig av sig självt då illusionen bytts ut mot verklighet. Att all förtvivlan över alla fel man gjort skulle elimineras och slås i kras som en tappad porslinsvas mot golvet. Är det isåfall fortfarande någonting som saknas, eller är det egentligen bara meningen att allt man gör ändå skall kännas som en total meningslöshet när det ställs mot dig? Finns det ingenting i världen som kommer att kunna radera min förmåga att enbart se tillbaks på det förflutna? Jag vet ju innerst inne att jag har all tid och all möjlighet att skapa någonting bättre.(Jag kommer alltid tillbaks till det här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar