Oj, vad märkligt allting blev nu. Hela min bloggs existens vilade ju i era händer, två kommentarer före årsskiftet var allt som krävdes för att hålla bloggens hjärta pumpandes. Två kommentarer för att rädda livet på någonting som en gång slått hårda slag, som fortfarande hade chansen att förmedla någonting mer än en jävla Idol-känsla. Det kom endast in en. Ett snabbt och iskallt klick på Radera-knappen var alltså det som önskades! Jag förstår er och kan för alltid respektera er för det.
Men så hände visst något, januari var enligt besökarloggen den månad som hade flest besökare jämfört med hela hösten och början på vintern förra året. Vilket måste betyda att det konstigt nog finns ett gäng nyfikna själar där ute som ville se om bloggens förintelse verkligen hade ägt rum. Skulle de mötas av ett "Sidan kan inte hittas"-meddelande eller ett nytt blogginlägg, om det var så att de där två kommentarerna faktiskt letade sig till kommentatorfältet? Jag finner det hela såpass intressant att jag är beredd att försöka igen. Vi låtsas som om ingenting har hänt, som om det aldrig har varit dåligt mellan oss. Jag vill kasta mitt hjärta på ett fat, med besticken vid sidan om så att ni kan ta er en tugga när det som bäst passar er. Jag vill plocka upp en sedan länge försluten anteckningsbok, riva ut slumpmässig sida och låta bloggen fungera som en megafon högt uppe på ett berg, skrikandes allt som var menat att glömmas rakt ut mellan bergstopparna. Skulle någon ensam vandrare ta del av orden så får det väl vara så då.
Jag vill försöka igen, med risk för att endast skriva för dig min tappra och vackra unika besökare (som visade sig vara minst tre, för det kom in två försenade kommentarer till förra inlägget). Men först har jag ett nytt sovrumsgolv att lägga, så jag har faktiskt inte tid att ge mer av min morgon till er. Puss era jävlar.
Bonusinfo för min unika besökare - detta inlägg skrevs på tio minuter där följande låt spelades i bakgrunden cirka två gånger:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar