Jaha, och så sitter man här svettig som en gris och tolvslaget närmar sig. Det är sommar nu, på riktigt. Man ser det inte bara på folkets val av kläder utan också på sättet de närmar sig varann. Det är helt plötsligt tillåtet att le igen, liksom öppet eller vid ett möte nånstans. Och man kan bli kär i ett tiotal olika personer på en dag bara av denna anledning. Det har funnits tider då jag verkligen har hatat sommaren - men än så länge har jag bara njutit. Springer uppe i spåren med långgamla vänner. Dricker välsmakande och berusande drycker i nytt sällskap nere vid sjön. Går promenader om kvällarna och pratar husköp, mäklare och gamla kåkar och ställen vi brukade ha fest vid när man var några år yngre. Och personerna som var i ens närhet på den tiden. Vad hände med alla? Någon fick jobb i stan, de flesta flydde den. Helvete vad alla är nostalgiska nuförtiden, jag antar att det är något som kommer gratis med åren. Och med så få saker som är gratis nuförtiden mottager man väl den med vidöppna armar.
Det finns en del jobbiga tankar som cirkulerar över mig likt min fars brevduvor när de är utsläppta från duvslagen. Man ser friheten i deras sätt att klippa vinden med vingarna, men vet att de kommer att landa när de flugit sig trötta, men tills dess väljer jag att ryckas med i alla vackra vykort som passerar runt omkring mig. För fan, det är ändå en förbaskat vacker stad man bor i så här på sommaren. Folk åker ju ändå ifrån Tyskland för att semestra här! Och det viktigaste av allt - det finns vänner omkring mig som är bra på att hålla de där duvvingarna flaxandes ett tag till, utan att för den saken skull veta om det. Jag låter duvorna leka med varandra ett tag till.
Vad jag försöker säga efter några glas rosé är att allt är okey, att jag när detta inlägg postas inte låtsas att det är så - och de där duvorna är ändå rätt vackra att kolla på när de kollar ner på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar