Det var för mörkt för att se

Det gick visst inte att sova ikväll, vilket känns lite lustigt. Alla förutsättningar fanns ju där, åtta arbetsdagar på raken med lite sömn betyder ju mycket sömn som skall tas igen. Men ibland går det väl liksom bara inte att träda in i drömmarnas land, kanske för att rymden kräver att en viss mängd människor behöver vara vakna samtidigt för att hålla koll på planeten. Så att ingen faller av den eller något. Men vad passar väl bättre nu, än att skriva ett inlägg på denna blogg vars besökarantal innefattar en unik besökare om dagen? Jag undrar ibland vem du är. Eftersom jag själv besöker bloggen en gång varannan månad kan det ju inte vara jag själv. Är det samma person, kan det verkligen vara så? Du är isåfall min hjälte och jag skulle faktiskt i skrivande stund kunna tänka mig att börja blogga igen enbart för att kunna ge dig någonting tillbaka.

För att sysselsätta mig med någonting läste jag precis igenom ett gäng gamla inlägg man har gjort här. Blev lite skrämd på något vis, har jag verkligen skrivit allt det här? Har jag verkligen känt det där som ordformuleringarna förmedlar på skärmen framför mig? Dåtiden känns så suddig. Har haft svårt med det där på sistone. Att minnas saker. Försöker klia mig i skägget för att komma på saker men det hjälper liksom inte.

Tanken med att logga in här var egentligen inte för att skriva ett nytt inlägg, utan för att radera bloggen. Det är ju inte direkt så att den fyller någon funktion. Men så kom jag att tänka på min unika besökare och så fick jag plötsligt kalla fötter, så nu gör vi väl så här istället då: om detta inlägg får minst TVÅ kommentarer före årsskiftet så lovar jag att låta bloggen finnas kvar och dessutom uppdatera den ett par gånger i månaden igen.

Så får det bli, nu hoppas jag att någon annan tar över mitt nattpass för nu orkar jag inte hålla vakt längre. God natt.