Hon får mig att vilja klösa mina ögon sönder och samman

Alla som jag någon gång har diskuterat musik med känner förmodligen till att pianoplinkande kvinnor i konstig lugg inte ligger mig särskilt varma om hjärtat. Frida Hyvönen är ett namn som jag får kastat i ansiktet så fort jag umgås i vissa kretsar. Jag tycker att det är bedrövligt dåligt helt enkelt. Men det var tills jag upptäckte en annan artist, som genast fick fröken Hyvönen att framstå som ett geni. Jag har alltid haft ett gott öga till Kristian Luuk så jag bänkade mig framför Popcirkus häromkvällen. Det första jag serveras är de oftast skönt kaxiga Mando Diao. Ikväll var de dock mest bara dryga. Hur som helst, upp på scenen kliver efter en stund en kvinna som vid en första anblick tycks vilja väcka en del frågor hos betraktaren:

Varför är hon sminkad som en öststatsprostituerad?
Varför har hon panikhandlat det mest tantiga hon kunde hitta på second handen runt hörnet just innan stängningsdags?
Varför lägger hon inte bara av med sitt pretentiösa skapande, kliver av scenen och skjuter sig själv?

Hon heter Jenny Wilson och får mig att långsamt vilja gröpa ur mina ögon med en sked. För att sedan tappa kontrollen helt och bara hacka-hacka-hacka med det där silververktyget tills dess att mina ögon ligger som en konstig smet på golvet. Det är så fruktansvärt olidligt att bevittna hennes framträdande, höra hennes banala handklappningar mitt i låten att jag önskade från botten av mitt hjärta att jag med någon konstig uppfinning kunde transportera mig direkt till scenkanten framför henne och sedan klättra opp på scenen, ruska om fröken Wilson och gapa "NEJ, DU ÄR INTE DET MINSTA SPECIELL OCH JA, DIN MUSIK FRAMBRINGAR SUICIDALA TENDENSER HOS ALLA SOM LYSSNAR PÅ DEN."

Men det kan jag ju förstås inte. Så jag byter kanal, känner hur min vrede bubblar behagligt inom mig och tar en lugnande klunk av min nypressade apelsinjuice.

Litenstorplanet

På Hagnesta Hill finns det ett spår som Jocke Berg döpt till ”Ett tidsfördriv att dö för”. Något sådant verkar jag just ha funnit. Det bär namnet ”Little Big Planet” och är ett väldigt sött och harmlöst plattformsspel till PlayStation3. Du styr en liten sackpåse, till en början en väldigt färglös och själlös sådan. Men allt eftersom man spelar igenom de olika nivåerna samlar man på sig en rad olika utsmyckningar i form av kläder, nya tyger till dockan och andra galnar saker. Att designa sin egen gubbe är minst lika roligt som att spela sig igenom de olika nivåerna. Absolut roligast är givetvis flerspelarläget och skratten har ekat i lägenheten de senaste veckorna. Skulle man tröttna på de olika banorna kan man alltid designa sina egna eller ladda hem såna som andra spelare skapat. Allt ackompanjerat av The Go! Team som agerar husband till spelet. Little Big Planet är ett helt fantastiskt sätt att slösa bort både sin tid och sitt liv på.

Att måla ett liv med ingenting

Min dator uppför sig väl inte riktigt som den ska, så någon vidare uppdatering på bloggen har det inte blivit. Men när allt kommer till kritan så har det kanske inte hänt så mycket värt att skriva om. Det känns som att det gärna får börja hända någonting nu. Har den senaste tiden nästan enbart befunnit mig på en av tre olika destinationer: min lägenhet, jobbet eller i tatuerarstudion. Det har snart redan passerat en och en halv månad av det här året och det skrämmer mig likt en otäck gammal godnattsaga. Jag har den senaste tiden upptäckt att det finns saker som borde skrämt mig mer än vad de faktiskt har gjort. Jag verkar ha tappat förmågan att känna rädsla. Förutom just hur snabbt dagarna rusar förbi och att det ibland känns som att jag kastar bort all tid.

Lyckan behöver inte alltid vara särskilt krånglig att hitta

Det blev måndag igen sådär fort som det nästan alltid blir. Anländer till jobbet vid halv två-tiden efter en ganska seg helg där inte särskilt mycket hände. Har en massa saker att ta tag i denna vecka, men känner en olust till detta även om jag inte kan sätta fingret på varför. Öppnar dagens post, första brevet: en inbjudan till någon lunch för unga företagare. Papperskorgen. Nästa brev: lycka på sidan åtta. Det är ett reklamutskick från Paramount jag har i handen och jag blir helt till mig när jag hittar nyheten om att säsong två av Dexter släpps i Sverige den 27 maj! Dexter är utan tvekan den bästa tv-serie jag någonsin har sett och den har på något obskyrt sätt kopplat greppet om min hjärnverksamhet på sistone. Jag går och tänker på karaktärerna och analyserar intrigen på vägen ner till stan, i duschen eller vad jag nu kan tänkas befinna mig. Därför blev nyheten om att säsong två släpps i Sverige en skänk från ovan och gjorde att jag fick massa ny energi till att ta tag i allt som skulle göras idag.

27 maj försvinner jag från verkligheten ett tag och tar min nyfunna vän Dexter Morgan med mig.