måndag, mars 10

Tiden räcker inte till

Dagarna är fyllda till bristningsgränsen med aktiviteter nuförtiden och det är kanske bra men jag stampar och fumlar efter en broms för att sakta ner allting. Men upptäcker att livet bara är ett gammalt spanskt godståg som slingrar sig nerför ett stort bergsområde, på krokig räls och plötsligt märker en mustaschprydd lokförare att bromssystemet satts ur spel samtidigt som farten bara ökar och ökar. Vi kommer att krascha rakt in i den lilla staden nedanför de branta backarna och alla ombord vet om det. Beskådar allt från tågets vagnar medan livet rusar förbi genom dammfyllda fönster. Tittar ut och accepterar att det här är slutet. Försöker hitta det vackra att fästa blicken i. Vad är det sista jag vill säga och till vem? Mannen mitt emot mig plockar fram ett gulnat fotografi på en dam ur sin ficka, stakar fram att han önskade att han tog den där förbannade chansen att lätta sitt hjärta för henne och frågar mig vad min sista önskan kan tänkas vara. Jag minns inte vad jag svarade för allt blev svart för ögonen till en gigantisk explosion men jag tror jag önskade att The Veils mästerliga platta ”The Runaway Found” skränade ur tågets gamla högtalarsystem för det hade nog varit så jag velat att det skulle sluta.

Inga kommentarer: