Vi lät lite som Interpol

Har kommit på de senaste dagarna att jag saknar tiden bakom trumsetet något enormt. Tiden när man samlades i någon sunkig replokal som man ljugit om både det ena och andra för att få spela i, tillsammans med personer man tyckte om. Blandband med alla våra musikaliska hjältar under bilfärden ner till stan, packa upp instrument 1-2-3. Verklighetsflykt, på med bandaren. Bränna av någon Broder Daniel-cover i fel ackord mellan folkölen eller bygga vidare på den där låten som lät så bra men som aldrig blev färdig. Minns ej om vi faktiskt någon gång gjorde färdigt någon låt överhuvudtaget, allting var mest ologiska slingor eller alldeles för långa intron som självdog innan de gick att bygga vidare på. Men det gjorde inte så mycket, för just där, bland distade gitarrer och allt meningslöst klotter längs replokalens väggar var vi kanske som mest hela under tonårsfrustrationen.