Ordlös kärlek

Såg precis om Järn 3:an, Kim Ki-duks mästerverk från 2004, och blev precis lika förtrollad som när jag såg den första gången för ett par år sedan. Järn 3:an, eller Bin-Jip som den heter på originalspråk, är en sällsynt vacker kärlekshistoria som kretsar kring en ung hemlös man vid namn Tae-suk. Han fördriver dagarna med att hänga upp reklamblad på folks dörrhandtag. Inte med syftet att tjäna en slant för reklamutdelningen, utan för att kunna se vilka som eventuellt är bortresta på semester. Om reklambladet hänger kvar i någon dag bryter sig Tae-Suk in i huset där han övernattar ett par nätter och äter sig mätt. Men han stjäl ingenting när han ger sig av, däremot ger han hushållet en hjälpande hand med tvättning, vattning av blommor och reparationer av olika elektronikaparater. Ingenting blir sig likt den dag han gör inbrott i en snorrik mans villa och upptäcker en blåslagen och ensam kvinna, Sun-hwa, i ett av rummen. Hon bestämmer sig för att överge sitt miserabla liv med den rika mannen hon inte älskar och istället bege sig ut på äventyr bak på Tae-suks moped.
Järn 3:an är visuellt den vackraste filmen jag någonsin sett. Det är knappt någon dialog alls i filmen, utan den egensinniga, mystiska handligen och det makalösa fotot trollbinder en totalt. I vissa möten mellan människor behövs endast blickar för att kommunicera och förstå och det är precis vad Järn 3:an handlar om. Tae-suk och Sun-hwa har passerat in i en parallell verklighet där ord blivit överflödiga, där andra människor försvunnit och alla hus står tomma. Eller är allt bara en dröm?

Har du inte sett Järn 3:an än och har en stund över i helgen, rusa ner till närmsta videobutik och kolla om filmen finns inne. Detta ordlösa drama om att leva i skuggan av andra människor måste helt enkelt bara ses. Låt dig inte luras av det långsamma tempot i inledningen av filmen bara.

Jag är en del av någonting

Då har man klarat av sin första vecka som butikschef, och än har butiken inte brunnit ner! Beställningar har skickats iväg, ett par stora beslut har tagits och det har antecknats viktiga saker på möten. Om någon hade berättat för mig för 3-4 år sedan att jag var en framtida butikschef hade jag garvat högt i ett par minuter eftersom jag alltid har hatat allt vad ansvar innebär, men tja, tider förändras. Liksom människor. Man hittar någonting man brinner för och är beredd att offra en stor portion tid på det.
En av butikens stammisar sade följande värmande ord till mig igår: "Jag hörde att du har blivit befodrad? Det var verkligen på tiden." Egoboost, ja tack. Hade det inte varit för Heath hade det varit den bästa veckan på fan så länge.

En sorgsen morgon

Vaknar upp och kollar olika nyhetssidor på nätet som vanligt. Textblocket om att Heath Ledger hittats livlös i sin lägenhet golvar mig totalt. Det gör mig oerhört nedstämd. Heath var en extremt begåvad skådespelare och en av mina absoluta favoriter i branschen. Hans insatser i Brokeback Mountain, Casanova, Lords of Dogtown och nu senast knarkrullen Candy är oförglömliga. Även om han bara hade en lite biroll i Monsters Ball skvallrades det redan då om hans talang. Heath blev bara 28 år gammal. Det lär dröja ett tag innan man orkar se om Brokeback Mountain.

Den arga Nintendo-nörden

Så gott som varje dag poppar det upp någon uttråkad person någonstans i världen med ambitionen att bli Youtube-kändis genom olika galna upptåg. Det är dock väldigt få som verkligen lyckas att skapa ett fenomen. Det flesta passerar obemärkt förbi, men en person som verkligen fängslat mig är James D. Rolfe, mer känd som "The Angry Video Game Nerd". Killen med brillorna och den vita skjortan har lagt upp en hel drös med sköna filmklipp där han sågar olika gamla TV-spel längs fotknölarna. Oftast handlar det om gamla Nintendo 8-bitars spel, och eftersom jag själv spelat väldigt många av dem han slår sönder i småbitar så delar jag hans frustration och ilska som han på ett perfekt sätt levererar i sina filmsnuttar. Bortsett från en vild konsumtion av flasköl är han verkligen tv-spelsnörden personifierad och det är det som gör hans sågningar så klockrena. För man märker väldigt snabbt att han är insatt och kunnig, vilket ger oss en bra inblick i hur fantastisk dåliga många av spelen var på den tiden. Allt levererat med glimten i ögat, sjuka kommentarer och en hel del raseriutbrott så klart. Hur kunde spelen få vara så här dåliga på den tiden? Mer intressant, hur kunde någon ens spela dem? The Angry Video Game Nerd är idag min sanna hjälte. Inte sedan Anton Maidens tragiska bortgång har jag blivit så engagerad av ett Internet-fenomen. The Angry Video Game Nerd är för övrigt numera så pass känd att hans filmklipp inte bara visats miljontals gånger på nätet utan även skymtat förbi i olika TV-sammanhang, bl.a. på MTV.

Har du någon gång under ditt liv smattrat på den kantiga Nintendo 8-bits-kontrollen, och har lite tid över, gör du helt rätt i att kolla in hans filmer som hittas här. Spelar nog ingen större roll om du faktiskt spelat spelen i fråga eller inte, de flesta klippen är roliga ändå. Min favorit är nog sågningen av de horribla filmlicensspelen ”Back to the Future”: