.måndagsflykt #3

En frusen flod någonstans i Kanada, en uttröttad gitarrslinga i bakgrunden, filmens titel dyker upp i enkelt gjord grafik och skådisarnas namn rullar billigt förbi. Jag skrev om föregående film att den andades indie men det är ingenting mot det här. En halvnaken medelålders kvinna med åldrade, tatuerade fötter sitter utomhus i vintertid och röker en cigg och ser minst sagt ut att ha gått igenom en del. Hennes man har bara några dagar innan julafton stuckit iväg med familjens besparingar och lämnat henne ensam med sina två söner i en äkta whitetrashmiljö. Hennes namn är Ray (spelas av Melissa Leo) och hon kommer att behöva pengar ganska snart om det är så att hennes man stuckit för gott. Hon träffar av en slump en utstött indiankvinna som drar in henne i en människosmugglande verksamhet där Ray kan tjäna lite snabba cash. Men det är självfallet inte en helt riskfri business, för att lyckas komma över den kanadensiska gränsen måste flyktingarna slussas över isen på den frusna sjön och området kryllar av polispatruller.

’Frozen River’ är en film som på flera sätt känns äkta. Man besparas överdrivna dialoger och det är med enkla medel som allt berättas. Men man tar till sig filmen och det är svårt att inte beröras av Melissa Leos rollkaraktär som liksom bara gör det hon måste göra för att överleva utan att tänka på varken politiska eller moraliska dilemman. Relationen mellan Ray och indiankvinnan som hjälper henne med människosmugglingen känns både märklig och intressant. De hjälper inte varandra för att de vill utan för att de måste. Ett intressant tema och jag kan inte likna filmen vid någon annan jag sett, men jag hade önskat att man spelat mer på nerven Ray måste ha känt inför valen hon konstant ställs inför. Hon agerar på ett så självklart vis att äktheten tyvärr försvinner för mig ibland.

3/5

[imdb]

.måndagsflykt #2

Senast jag såg Joaquin Phoenix satt han i soffan hos Letterman iklädd gigantiskt skägg, solbrillor och snackade kort och osammanhängande om sin nya hip hop-karriär. Jag förstod aldrig riktigt om han faktiskt var seriös, hög på något eller om det bara var någon sorts show. I vilket fall så medverkar han i filmen ’Two Lovers’ från 2008 och han gör det på ett så förträffligt sätt att jag hoppas hans framträdande hos Letterman inte något obskyrt avslut på hans skådespelarkarriär. I filmen spelar han Leonard Kraditor, en man vars liv inte tagit den väg han hade räknat med. Han blev lämnad av den kvinna han inom kort skulle gifta sig med och i filmens inledande scen är hans liv i så pass stora spillror att han hoppar från en bro i ett försök att avsluta det. Men han ångrar sig, kravlar sig upp ur vattnet och ger livet en andra chans. Leonard har flyttat hem till sina föräldrar igen för att ordna upp sitt liv och redan samma kväll som självmordsförsöket ägde rum får familjen besök av några som ska ta över Leonards pappas kemtvättrörelse. Leonard fattar snabbt tyckte för investerarens dotter (Vanessa Shaw) och de inleder en romans, men efter en tid flyttar en annan kvinna (Gwyneth Paltrow) in i samma trappuppgång som Leonard och han blir blixtförälskad i henne och vet till slut inte för vem hans hjärta egentligen slår för.

Joaquin Phoenix gör en oerhört bra roll och man ser hans ångest över såväl livet i sig men framförallt över hans två kärlekar ligga fastklistrad utanpå hans ansikte. Jag var nog inte ensam om att imponeras över hans roller som Commudus i Gladiator och självaste Johnny Cash i Walk The Line, och borde egentligen på så sätt inte vara förvånad över hans insats i filmen. Men jag kan inte låta bli att bli just det. Jag får för övrigt känslan av indiefilm när jag kollar på Two Lovers; filmen har nästan inget soundtrack, den är enkelt filmad och klippt – nästan hela filmen utspelar sig i eller omkring Leonards lägenhet. Men det spelar inte så stor roll när känslorna blir så autentiska och riktade mot tittaren att man verkligen känner med karaktärerna. Jag uppfattar filmens budskap som att man ibland måste ge upp allt man äger och har för att finna sig själv, vem man egentligen är eller bara kanske vem som egentligen älskar en. Att det faktiskt går att leva i trygghet men att man samtidigt inte behöver låta bli att romantisera om den snygga grannen och tänka ”tänk om det ändå vore jag och henne istället”-tankar. Jag kan själv känna igen mig i rollen där jag varit i ett förhållande med någon men ändå tänkt att man kanske kan ha det bättre med någon annan person, någon annanstans. Jag tror det är ungefär vad ’Two Lovers’ vill säga tittaren.

4/5

[imdb]

.måndagsflykt #1

Tyckte du att 21 Grams var alldeles för tung och deppig?
Tyckte du att Babel bara var förvirrande och ansträngande att kolla på?

Svarade du ja på någon av ovanstående frågor finner du nog ingen större glädje i detta inlägg. Själv så fullkomligt älskade jag båda två, och greppade därför tag i ’The Burning Plain’ relativt omgående när den dök upp i butiken. Det råkar nämligen vara så att den har samma manusförfattare som i de två ovan nämnda filmerna (Guillermo Arriaga) och denna gång har han även varit med och regisserat. ’The Burning Plain’ är en vemodig historia som skildrar två familjer vid gränsen till New Mexico. Handlingen kretsar kring dottern (Threron) och modern (Basinger) i ena familjen samt far och son i den andra. Filmen byter ofta tidsperiod och vi får följa karaktärerna både som unga och när de blivit äldre. Basingers rollkaraktär bedrar sin familj genom att vara otrogen med fadern i den andra familjen och detta är något som påverkar hennes dotters tillvaro både som ung och gammal. Filmen är oerhört välspelad, ni som såg Charlize Theron i Monster vet förmodligen redan vilket talang som döljer sig bakom hennes nästan omänskligt vackra yttre. Handlingens pusselbitar är inte alls lika svåra att sätta ihop som i Babel även om man kastas mellan olika år utan man listar snabbt ut vem som är vem och tack vare det starka skådespelandet blir filmen, sitt långsamma tempo till trots, aldrig tråkig eller för den delen seg. Istället önskar jag bara att filmen hade pågått lite till, för allt från manus till skådespelare och foto faller på plats i denna vackra film om svek, konsekvenser och ökentorr kärlek.

4/5

[imdb]

Det nya (film)året

Jag har ju haft som vana att betygsätta filmerna jag ser i spalten här till höger, på en skala från ett till fem. Men så många ord om tankarna bakom betyget blir det sällan, så därför tänkte jag med start idag införa något jag valt att kalla ’måndagsflykt’ här på bloggen. Jag väljer helt enkelt ut en av de filmer jag sett och som fallit mig i smaken, och skriver några rader om filmen ifråga. Se det som små tips nästa gång ni skall hyra/ladda/köpa film, eller vad ni nu vill. Kommer att lägga upp dessa lite slumpmässigt helt beroende på när jag har tid, men någon måndagsflykt i månaden borde det väl kunna bli.

Jag gjorde förresten en liten lista idag, på filmer som kom förra året som jag tänkt se innan de försvinner till Favoriter i butiken och sakteligen glöms bort. Filmer jag tänkte se, men som blivit undanknuffade av familjen Sopranos. Listan lyder: Still Walking, Frozen River, Changeling, Hunger, Mammut, Antichrist, Two Lovers, Tvivel, Waltz With Bashir, Shrink, Bronson.

Några jag kommer att hålla ett extra öga på detta DVD-året: 500 Days of summer, Bright Star, Det vita bandet, Away we go, Thirst, A serious man, The limits of control, District 9.

Får se om någon av dessa filmer återfinns när jag summerar min top fem i slutet av året.