escape monday

Det var för mörkt för att se

2011-12-18T04:10:00.003+01:00

Det gick visst inte att sova ikväll, vilket känns lite lustigt. Alla förutsättningar fanns ju där, åtta arbetsdagar på raken med lite sömn betyder ju mycket sömn som skall tas igen. Men ibland går det väl liksom bara inte att träda in i drömmarnas land, kanske för att rymden kräver att en viss mängd människor behöver vara vakna samtidigt för att hålla koll på planeten. Så att ingen faller av den eller något. Men vad passar väl bättre nu, än att skriva ett inlägg på denna blogg vars besökarantal innefattar en unik besökare om dagen? Jag undrar ibland vem du är. Eftersom jag själv besöker bloggen en gång varannan månad kan det ju inte vara jag själv. Är det samma person, kan det verkligen vara så? Du är isåfall min hjälte och jag skulle faktiskt i skrivande stund kunna tänka mig att börja blogga igen enbart för att kunna ge dig någonting tillbaka.

För att sysselsätta mig med någonting läste jag precis igenom ett gäng gamla inlägg man har gjort här. Blev lite skrämd på något vis, har jag verkligen skrivit allt det här? Har jag verkligen känt det där som ordformuleringarna förmedlar på skärmen framför mig? Dåtiden känns så suddig. Har haft svårt med det där på sistone. Att minnas saker. Försöker klia mig i skägget för att komma på saker men det hjälper liksom inte.

Tanken med att logga in här var egentligen inte för att skriva ett nytt inlägg, utan för att radera bloggen. Det är ju inte direkt så att den fyller någon funktion. Men så kom jag att tänka på min unika besökare och så fick jag plötsligt kalla fötter, så nu gör vi väl så här istället då: om detta inlägg får minst TVÅ kommentarer före årsskiftet så lovar jag att låta bloggen finnas kvar och dessutom uppdatera den ett par gånger i månaden igen.

Så får det bli, nu hoppas jag att någon annan tar över mitt nattpass för nu orkar jag inte hålla vakt längre. God natt.

Är det här vad som blev när du övergav det som var

2011-09-13T00:41:00.000+02:00

Du försvann när natten blev för lång
likt en passagerare som glömdes kvar
så många augustihimlar jag dödat för dig
du nämndes på en rad i en oläst ångestrapport till Gud.

vi når aldrig fram
till en tid
vi når aldrig fram
till en tid

(där man inte fördriver allt
bort från orons ekvationer)

Min hand har mist sitt grepp!
om drömmen där man inte vågar möta din blick
med en ängslan att bli förvandlad till sten
likt ett första och sista möte med Medusa

vi når aldrig fram
till en tid
vi når aldrig fram
till en tid

(där man inte fördriver allt
bort från orons ekvationer)

Årets duschlåt 2010

2011-01-10T00:26:00.005+01:00

Jag klarar inte av att duscha utan att ha dörren öppen så att jag kan höra musiken från stereon. Det gör både stunden i duschen behagligare men låten kan även funka som en hjälpande hand att hålla koll på tiden. Har jag tio minuter att spendera under duschslangens strålar så är det låt säga, två och en halv duschlåt vilket betyder att nånstans halvvägs in i tredje genomlyssningen av låten så vet jag att det är dags att vrida på kranen och stiga ur. Fiffigt va?

Det är alltid den senaste låten som etsat sig fast på hjärnan som jag spelar i duschen och det är alltid samma låt på repeat. Årets duschlåt 2010 är utan tvekan Pickup Truck, slutspåret på Kings Of Leons senaste platta. Det är en fullkomligt magisk låt på 4:45 minuter, vilket brukar betyda två hela genomlyssningar i duschen sen är det klar´t. Låten ger mig olika sinnesstämningar beroende på om jag hör den på morgonen innan jobbet, i stressen när man gör sig iordning innan festen eller i långduschen efter en hård dag på jobbet. Oftast får låten mig att fantisera (eller minnas) att jag sitter och blickar ut genom ett fönster på en buss, med kursen hem igen efter att ha besökt någon man älskar på annan ort. Ni vet, mp3-spelaren i öronen på lite för hög volym, bläddrandes mellan bilderna i kameran från helgen som gått och tankar om att allt omkring en egentligen är för stort för att vara sant? Eller kanske skiljdes man efter ett bråk, och man undrar hur man skall reda ut allting. Den här gången också.

Imorgon ringer klockan 08.30, vilket ger mig en timmas spelrum innan jag skall infinna mig på jobbet. Jag tror bestämt att jag lyxar till det med tre stycken genomlyssningar av Årets duschlåt 2010 imorgon.

Och en dag kanske vi är insnöade här

2010-12-02T00:23:00.001+01:00

Det är spännande att varje dag på jobbet se hur folks intresse för väder och vind aldrig kommer att avta. Att det just nu med siffror omkring -20 är det största samtalsämnet på mycket länge. Jag vet precis hur kallt det var på olika ställen runtom i stan imorse, och på alla små samhällen utanför stan. -23 hade någon som ville vara värst! Och sen ser jag mig själv i badrumsspegeln efter dagens filmkväll med en halv Cheez Ball fastklibbad i mitt numera ganska vildväxta skägg, men vad gör väl det när den lilla ostbollen härstammar från en påse man delat med några goda vänner? Man kan tycka att vännerna är det viktigaste man har men om några timmar efter jag vaknat kommer jag att få nya statusrapporter om hur kallt det varit i Dalum inatt.

Innan det blir Torsdag

2010-12-01T23:53:00.004+01:00

Okey, jag erkänner, en kväll som denna kan jag faktiskt tycka att White Light Moment med Tove Styrke är en bra låt. Den påminner mig om något, eller någon. Elektrisk på något vis. Kan vi inte bara förinta vetskapen om detta och gå vidare nu? Tack, för det.

Värdekod från CDON.COM

2010-09-17T23:34:00.005+02:00

Blev oerhört lycklig när jag kollade min inkorg häromdagen! Hade fått en värdekod från CDON för att jag varit en trogen kund. De låter mig hyra en film gratis. Det var ju fint tänkt av dem, inte kunde väl dem veta att jag har över 10.000 filmer att välja och vraka bland i min butik. När allt kommer omkring, är det tanken som räknas.

.måndagsflykt #7

2010-08-04T00:12:00.005+02:00

Okey, det är väl lika bra att jag får det sagt direkt. Jag var ganska hopplöst förälskad i Sarah Michelle Gellar för en ganska hög stapel år sedan. Såg "En djävulsk romans" trettioelva gånger och så. Följde "Buffy och vampyrerna" på TV fast jag egentligen tyckte det var makalöst dåligt. Men det var faktiskt inte det som fick mig att välja den här filmen ur hyllan innan stägning idag, utan för att den bär på en lite halvbisarr titel samt att boken med samma namn är skriven av personen bakom Alkemisten. Så vad är det vi har att göra med, en 100%-ig depprulle eller?

Till en början är det väl så. Precis som titeln skvallrar om mår Veronika inte särskilt bra. Hon har egentligen allt som man kan önska sig men tycks ha svårt att finna glädje i den monotona vardagen. Efter en kväll med Radiohead på stereon, en pillercocktail signerad USA och lite hederlig sprit vaknar Veronika upp på ett mentalsjukhus där hon får förklarat för sig att hjärtat fick sig en så stor kyss av överdosen att det endast kommer att orka slå i ett par dagar till. Veronika tar till en början beskedet med glädje, hon ville ju liksom dö från första början.

Visst har du väl hört uttrycket "lev alla dagar som om de vore den sista" och tänkt tanken att det skulle man väl ändå aldrig orka med att göra? Lite så sammanfattas denna film för det är först när Veronika bestämde sig för att dö som hon lärde sig att leva. Önskan uppstår att känna sanden under hennes fötter på stranden igen, eller att bara gå ut och äta på det där favorittacostället i stan som hon tycker så mycket om. Saker som hon alltid tagit för givet men som nu kanske inte hinns med igen.

Sarah Michelle Gellar gör faktiskt en helt okey insats i filmen, men den som gör tiden i soffan till en ändå ganska trevlig stund är snarare Jonathan Tucker som spelar en kille som slutat prata helt och som också befinner sig på mentalsjukhuset dit Viktoria anländer. Han spelar oerhört bra i denna film som ibland tar lite mindre trovärdiga svängar men som helhet ändå får ses som ett bra drama om att tappa livslusten och sen som sakteligen försöka finna den igen. Innan det är för sent.

Intressant att notera var även att Lisa Ekdahls evigt uttjatade gamla dänga "Vem vet" dök upp lite oväntat mitt i filmen.

3/5

[imdb]

Parfymen, och Oslo

2010-07-07T20:01:00.010+02:00

Började för en tid sedan att diskutera filmen 'Parfymen' med en kund i butiken. Min uppfattning var att filmen är fantastisk, hennes att boken (som vanligt) är mycket bättre. Någon dag senare kom hon in i butiken med Patrick Süskinds 'Parfymen' i handen och man kände sig givetvis direkt halvt påtvingad att låna hem den och läsa ut den. Inte för att jag har något emot det, jag är bara så förskräckligt dålig på att läsa böcker. Men nu har jag börjat på den i vilket fall, och den är givetvis minst lika fantastisk som filmen. Den fick mig dessutom att helt impulsivt inhandla en ny parfym när jag gick förbi en av stans butiker. Jag har börjat försöka plocka isär dofter likt Grenouilles säregna luktsinne. Börjat studera en parfyms uppbyggnad. Den jag fastnade mest för var La Nuit De L'Homme från YSL. Toppnoten är kardemumma. Bergamott, cederträ och lavendel står för mellannoten medan basnoten utgörs av vetiver, caravay och kummin. Det ger en sprudlande fräsch doft kan jag garantera! I helgen var jag på besök hos min broder i Oslo och någon på något uteställe fattade tycke för doften jag bar och frågade mig efter namnet på den. La Nuit De L'Homme är givetvis inget namn jag ger mig på att uttala under nyktra former, men där och då tyckte jag givetvis inte att det var något problem. Det gick givetvis åt helvete och till slut kallade jag den istället för "äsch, det är Hugo Boss nya" för att få till ett avslut på det hela.

Oslo var lika underbart som alltid. Strosade omkring själv en dag i väntan på att min broder skulle sluta jobba, och jag insöp ett flertal uteserveringsmiljöer med tillhörande drycker. Dyrt, men oerhört tillfredsställande.Om kvällarna var vi på väldigt många svingrymma uteställen som jag inte hade besökt innan. Trevliga och intressanta människor så gott som på alla ställen. Hela semestern har varit underbar. De senaste två kvällarna har jag dock inte gjort så mycket mer än att kolla på en VM-match med vänner och sedan mött kvällssolen ensam på balkongen till tonerna av kents "En plats i solen". Utan att fundera över någonting. Utan att ägna framtiden, jobbet eller någon särskild känsla en endaste liten sekunds tankekraft. Det kanske inte låter så stort och spektakulärt i era öron, men för mig har dessa stunder varit väldigt betydelsefulla.

Fyra dagar

2010-06-16T01:37:00.008+02:00

Vad fantastiskt skönt det är att vara ledig från jobbet. Solsken så gott som hela dagen, knappt ett moln på himlen. Lunch på uteservering i goda vänners lag. Vi diskuterar ämnen kretsandes kring våra gemensamma intressen. Typ den nya Iphonen som kommer om nån månad. Viktiga saker, det märks tydligt att vi finner det mycket viktigt. Ni kan mer om mig i ämnet och jag finner mig därmed i intagen lyssnarposition som jag brukar göra när det där inträffar. Jag insuper tillbakalutad allt med största engagemang, flikar endast in med fakta jag vet är korrekta till 100% och ni nickar instämmande. "Visste ni att det snart går att köra Android på en Iphone?" Viktigare än den viktigaste av alla politikers punkter på dagordningen idag.

Spanar ensam mot slutet av dagen in när kvällssolen går ner från balkongen, med öppen balkongdörr och mina favoritlåtar ljudandes från stereon. Svårt att beskriva semesterkänslan, svårt att sätta ord på den. Ännu svårare att sätta ord på tanken som kom att dyka upp där och då, en sak jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig skulle slå mig; min semester från jobbet har inneburit att jag inte har sett dig på fyra dagar. Jag blir förbryllad och vrider på mig i min gråa, ganska obekväma Jysk-möbel på den nyrenoverade balkongen. Kan det möjligtvis vara så att det ligger i mina intressen att se dig, varför skulle jag annars komma på mig själv med dessa tankar?

Kanske är det så. Du kastar omkull mig och jag måste säga att det är en ganska stor bedrift när man står med två stadiga ben en meter och nittio centimeter över markytan. Jag har väl sett dig inne i butiken när du hyrt någon film, men hade nog aldrig sett dig på det sättet förut. Inte kan man väl ana, att när man börjar tala med någon person, får se alla spotlights ändras till att lysa på dig och enbart på dig. Som musikalstjärnan med rösten värdig ett solonummer. Att du började arbeta där skulle innebära att jag kommer att hälsa på dig och kanske till och med utbyta några oväsentligheter i förbifarten fick mig just att tycka om mitt jobb ännu lite mer.

En morgon har du kunder som du expederar och jag går igenom butiken med rask takt då vetskapen om att jag själv är sen ekat sig fast i min morgontrötta skalle. Jag hoppas givetvis att du skall se mig när jag går förbi, för det innebär att du skulle hälsa på mig och det skulle i sin tur innebära ett leende som skulle vara värt mer för mig än den piggaste kopp morgonkaffe. När du får syn på mig adderar du en pause till din konversation, du drar ut på orden för att kunna följa mig med blicken så att den möts med min. Eller så inbillar jag mig bara det, men det gör faktiskt ingenting vilket. Ett "hej" på det, det där leendet, och så tar du upp samtalet med kunderna igen och när jag förlänger mina steg efter det vet jag att kvaliteten på min dag just har ökat med ungefär tvåhundrasextio procent.

Fyra dagar, det skulle alltså ta fyra dagar i det där leendets frånvaro för mig att inse att det uppenbarligen finns ett visst intresse. För någonting. Solen har försvunnit helt och hållet nu, jag tar med mig mitt glas in igen och tänker att, nej, nu får det nog räcka med tänkandet för ikväll. Det är ju ändå fotbolls-VM i år.

Mitt nya beroende

2010-06-12T00:27:00.007+02:00

Året är 1960. Don Draper är en framgångsrik man med två barn, ett stort fint hus och en bedårande fru, som brukade få modelljobb inne i stan men som nu är hemma och tar hand om barnen och alla husbestyr. Don är högt ansedd på New Yorks hetaste reklambyrå Sterling Cooper och är mitt uppe i att ta fram rätt kampanj och profil åt cigarettmärket Lucky Strike. Dagarna på Sterling/Cooper går åt till att röka två paket cigaretter, dela ett glas med någon annan reklamare på kontoret, komma med skamliga förslag till någon av byråns osäkra sekreterare och ibland kanske faktiskt skriva någon rad eller skissa på en teckning till någon kampanj. Ibland pratas det om hur det kommer att gå i valet mellan Nixon och Kennedy eller vem på kontoret som ligger bäst till i att bli delägare, men mestadels går snacket kring vem på kontoret som har delat säng med vem. Det är inte utan anledning stans fräckaste reklamare går under namnet Mad Men.

Mad Men känns som den perfekta förlängningen på min favoritserie The Sopranos, även om likheterna egentligen stannar vid samma manusförfattare och kanske nån producent. Även om min beskrivning ovan framställer serien som en sexistisk 60-talsdröm så finns det samtidigt ett djup och mörker bakom serien, inte minst huvudkaraktären Don Draper. För bakom den lyckliga idyllen lurar en stor mystik bakom hans förflutna och titt som tätt dyker det upp personer som kallar honom vid ett annat namn och mycket verkar tyda på att Don inte är den han utger sig för att vara. Dons fru lider av depression och konkurrensen på kontoret verkar få flera personer att tappa greppet om verkligheten. Jag har just kollat klart på första säsongen av denna mästerliga serie där varje avsnitt nästans känns som en separat film. Allt är så välproducerat att man helst vill se varje avsnitt två gånger för att inte gå miste om någon detalj eller bara uppleva den fantastiska dialogen en gång till.

Nästa vecka har jag semester och det är nästan så att man håller tummarna i smyg att det skall regna konstant så man kan låsa in sig och steckkolla hela säsong två.

P(lacebo)

2010-05-15T02:46:00.006+02:00

En stressig, men ändå på något diffust sätt inspirerande, vecka avslutades ikväll med ett litet glas av dyrare alkohol. De sista dropparna föll ur en flaska sparad för stunder som denna - jag vill nästan påstå att jag gömt undan den för alla inklusive mig själv. Under kvällens gång har jag med bandet Placebos hjälp (samt eventuellt även innehållet i den där flaskan) förflyttat mig ungefär 10 år tillbaka i tiden. Till gymnasieperioden med alla de där hundra olika hemsidorna man höll på med, till pojkrummet där Kristoffer och jag oftast satt och lirade Championship Manager och lyssnade på Placebo. Ibland gick vi på någon fest och satt i någon soffa, ibland repade vi med bandet. Men oftast satt vi bara och spelade Championship Manager, diskuterade Placebo och tjejer vi kanske kunde ha fått på högstadiet om vi nu inte hade fått dem. Sen öppnades dörrarna till förändring med bland annat Hultsfred, med Placebo i skränig bandare och tjejerna vi aldrig fick byttes, som när den instängde börjat andas ny luft, ut mot tjejer vi faktiskt fick. För en kväll.

Jag har alltid varit fascinerad över hur vissa låtar med band som vuxit sig till en speciell plats i ens hjärta kan förflytta en genom tid och rum. Få en att minnas platser, lukter och ord som sades i en sång som en gång brann. Ibland har till och med ett helt band kunnat bli förknippat med en speciell person (hej broder daniel, hej kent) men det är få band som kan få mig att minnas hur jag själv fungerade som person, kanske bara ett enda. P-L-A-C-E-B-O. Jag sitter just nu och sjunger med i varje textrad, som om året var 1999 och Kristoffer var på väg över för att kolla på någon sällsynt Placebo-singel jag inhandlat i London innehållandes en duett med självaste David Bowie. Jag går på toaletten, speglar min halvnakna överkropp och ser Placebo-vingarna spreta ut på ryggen och känner att cirkeln blev sluten till slut.

För jag förhåller mig till dessa melankoliska stunder på ett mer hälsosamt sätt numera. Allt har mer och mer blivit kategoriserat som vackra minnen, där allt det ovackra har suddats ut av glömska eller på samma sätt som ett fotografi gulnar med åren. Jag minns bara fina tider som varit och sällan något som bara kunde ha varit. Som om denna ganska trivsamma, nostalgikväll inte skötte sig tillräckligt bra på egen hand så hörde en gammal vän av sig och gjorde mig påmind om att hon visst hade mig att tacka för att hon upttäckte Placebo en gång i tiden. Det var kul att höra från henne igen, och jag kom i skrivande stund på att jag gillar sammanträffanden mer än vad jag hatar dem.

En sån sak räcker för mig numera.

.måndagsflykt #6

2010-04-26T23:57:00.006+02:00

Det känns ju lite betydelselöst att försöka "tipsa" om en film som relativt nyligen kammat hem sex stycken Oscars, men jag vill ändå slå ett slag för hur fantastiskt grym The Hurt Locker egentligen är. För de flesta människor är det förmodligen helt omöjligt att föreställa hur tankegångarna går i huvudet på en person som försöker desarmera en sprängladdning i kaosets Bagdad, där sanden yr samtidigt som en krypskytt eller självmordsbombare kan välja att avsluta ens liv när som det passar. Men i The Hurt Locker får tittaren en - vad jag uppskattar - åtminstone ganska realistisk inblick i hur det kan vara att tjänstgöra som bombtekniker i Irakkriget. Hur man väljer att ta av sig skyddsdräkten för att "man hellre vill dö bekvämt". Hur det faktiskt kan vara lättare att höra en bomb ticka ner från två minuter och ändå försöka hjälpa en främmande människa med sprängladdning lindad runt sin kropp i Bagdad - än att välja vilket paket flingor man skall inhandla till morgondagens frukost i mataffären där hemma. Jag läste nånstans att belackarna hävdade att filmen fick oförtjänt många Oscars för att man aldrig fick reda på vilka som låg bakom bomberna. Att det aldrig dök upp en utpekad "bad guy" vilken handlingen centrerades till att utrota. För mig var det istället exakt denna aspekt som bidrog till att filmen gjorde så stort intryck på mig. The Hurt Locker handlar snarare bara om att försöka överleva de dagar man tjänstgör, dagar av död och elände, tills helikoptern landar i basen och tar en tillbaka till tryggare marker. Och allt är så förbannat snyggt filmat och framfört att jag fick bra lust att ställa mig upp och applådera där hemma i soffan när sluttexterna rullade.

5/5

[imdb]

.måndagsflykt #5

2010-03-28T23:06:00.009+02:00

Greg Mottola, regissören bakom ’Supersugen’, är tillbaka med nytt alster i form av en bitterljuv, 80-talsångande dramakomedipastell och även om vi inte introduceras en ny ”McLovin” så finns det mycket att hämta även i hans nya film. Huvudrollen den här gången spelas av Jesse Eisenberg som jag såg för första gången i ’The Squid and the Whale’ och nu senast i den underhållande zombiekomedin ’Zombieland’. I ’Adventureland’ spelar han den nyexaminerade collegestudenten James som spenderar sin sommar med att förnedringsjobba på en sjabbig nöjespark med samma namn som filmens titel. På nöjesparken jobbar även Em (spelad av Kristen Stewart från Twilight-filmerna) och dessa två inleder en ganska tilltrasslad romans. James är fortfarande oskuld och anser sig efter att fått sitt hjärta krossat efter hela 11 dagar tillsammans med sin första tjej inte vara redo för ett nytt förhållande. Em målar det mesta i svart och är konstant otrogen med parkens vaktmästare (Ryan Reynolds) - en gift, gitarrspelande kvinnocharmör som ljuger ihop olika historier om att han spelat ihop med Lou Reed för att få nya offer i säng.

’Adventureland’ har egentligen inget gemensamt med Mottolas förra film ’Supersugen’ mer än att Jesse Eisenberg är mer än bra lik Michael Cera. Jag skulle hellre jämföra filmen med exempelvis ’Dazed and confused’ och det är kanske därför jag tyckte om den här filmen. Även om Kristen Stewart har spelat denna roll ett par gånger förut redan så gör både hon och Jesse Eisenberg gedigna insatser. De agerar i stämningsfulla 80-talsmiljöer målade med The Cure, The Replacements, arkadhallar och obegripliga 80-talsoutfits. Allt är förvisso väldigt förutsägbart och går enligt den något uttjatade dramakomedimallen: två personer träffas – allt är perfekt och romantiskt – något river isär det vackra för att sedan limmas ihop igen. Men det gör ingenting för det finns en själ i filmen och allt är inramat med en lite mörkare stämning än man kanske är van att se i filmer av den här typen. Och vem kan, med några få månader kvar till sommaren, egentligen säga nej till en 80-talsinfluerad sommarförälskelse som denna. Precis som i verkligheten så önskar man istället att den bara varade lite längre.

4/5

[imdb]

.måndagsflykt #4

2010-02-18T23:32:00.005+01:00

För ungefär fem år sedan strövade jag omkring i t-shirts med Joy Division-tryck, lyssnade ohälsosamt mycket på The Smiths och hoppades att någon tjej som också hade Morrissey som världsreligion skulle lägga märke till mig och måhända bjuda på ett leende eller en kommentar att dö för. Därför var det nästan som att se sitt forna jag gestaltas i bild när jag slängde på filmen '(500) Days of Summer'. Filmens huvudperson, Tom, hade drömmar om en arkitektkarriär men har gått och harvat så länge på gratulationskortfirman att han börjar ge upp hoppet om att spendera sin tillvaro med något annat än att komponera hoppfyllda men ack så meningslösa små ordkompositioner. Men så dyker en ny tjej upp på kontoret en dag, Summer, som visst minsann också nynnar på The Smiths-refränger och Tom blir förstås dödskär och efter några blöta kvällar ihop på karaokebarer och gulligt flörtande på IKEA blir de tillsammans. Men de verkar ha olika syften med relationen, Tom tror sig ha hittat den rätta medan Summer för stunden egentligen inte är särskilt intresserad av något förhållande.

Filmen hoppar utan någon kronologisk ordning mellan Toms femhundra dagar tillsammans med Summer. Det skiftar snabbt fram och tillbaka mellan de lyckliga och romantiska dagarna och dagarna efter han blivit dumpad. Kanske är det för att man ibland känner igen sig när man ser Tom måla upp Summer som sin drömtjej trots att hon egentligen inte vill ha något seriöst förhållande som gör att jag inte vill gröpa ur mina ögon med sked som jag brukar vilja när jag ser romantiska komedier. Eller så är det bara för att Joseph Gordon- Levitt (som var fullständigt fantastisk i underskattade och missförstådda Mysterious Skin) och Zooey Deschanel som spelar Tom och Summer gör det väldigt bra, för att filmen innehåller en rad indiereferenser och fräsch berättarteknik (ibland delas bilden på mitten, den enda halvan visar Toms förhoppningar om vad som skall ske i en kommande scen och den andra halvan visar vad som sker istället).

Det hade varit väldigt lätt att bli förälskad i '(500) Days of Summer' om det inte vore för att jag aldrig riktigt känner så mycket för karaktärerna, för att Toms lillasyster framstår som en sorts överintelligent Dr.Phil och för att jag under hela filmens gång sitter och tänker på att jag måste se om 'Eternal Sunshine of the Spotless Mind' snart igen.

3/5

[imdb]

.måndagsflykt #3

2010-01-03T23:29:00.017+01:00

En frusen flod någonstans i Kanada, en uttröttad gitarrslinga i bakgrunden, filmens titel dyker upp i enkelt gjord grafik och skådisarnas namn rullar billigt förbi. Jag skrev om föregående film att den andades indie men det är ingenting mot det här. En halvnaken medelålders kvinna med åldrade, tatuerade fötter sitter utomhus i vintertid och röker en cigg och ser minst sagt ut att ha gått igenom en del. Hennes man har bara några dagar innan julafton stuckit iväg med familjens besparingar och lämnat henne ensam med sina två söner i en äkta whitetrashmiljö. Hennes namn är Ray (spelas av Melissa Leo) och hon kommer att behöva pengar ganska snart om det är så att hennes man stuckit för gott. Hon träffar av en slump en utstött indiankvinna som drar in henne i en människosmugglande verksamhet där Ray kan tjäna lite snabba cash. Men det är självfallet inte en helt riskfri business, för att lyckas komma över den kanadensiska gränsen måste flyktingarna slussas över isen på den frusna sjön och området kryllar av polispatruller.

’Frozen River’ är en film som på flera sätt känns äkta. Man besparas överdrivna dialoger och det är med enkla medel som allt berättas. Men man tar till sig filmen och det är svårt att inte beröras av Melissa Leos rollkaraktär som liksom bara gör det hon måste göra för att överleva utan att tänka på varken politiska eller moraliska dilemman. Relationen mellan Ray och indiankvinnan som hjälper henne med människosmugglingen känns både märklig och intressant. De hjälper inte varandra för att de vill utan för att de måste. Ett intressant tema och jag kan inte likna filmen vid någon annan jag sett, men jag hade önskat att man spelat mer på nerven Ray måste ha känt inför valen hon konstant ställs inför. Hon agerar på ett så självklart vis att äktheten tyvärr försvinner för mig ibland.

3/5

[imdb]

.måndagsflykt #2

2010-01-02T22:48:00.007+01:00

Senast jag såg Joaquin Phoenix satt han i soffan hos Letterman iklädd gigantiskt skägg, solbrillor och snackade kort och osammanhängande om sin nya hip hop-karriär. Jag förstod aldrig riktigt om han faktiskt var seriös, hög på något eller om det bara var någon sorts show. I vilket fall så medverkar han i filmen ’Two Lovers’ från 2008 och han gör det på ett så förträffligt sätt att jag hoppas hans framträdande hos Letterman inte något obskyrt avslut på hans skådespelarkarriär. I filmen spelar han Leonard Kraditor, en man vars liv inte tagit den väg han hade räknat med. Han blev lämnad av den kvinna han inom kort skulle gifta sig med och i filmens inledande scen är hans liv i så pass stora spillror att han hoppar från en bro i ett försök att avsluta det. Men han ångrar sig, kravlar sig upp ur vattnet och ger livet en andra chans. Leonard har flyttat hem till sina föräldrar igen för att ordna upp sitt liv och redan samma kväll som självmordsförsöket ägde rum får familjen besök av några som ska ta över Leonards pappas kemtvättrörelse. Leonard fattar snabbt tyckte för investerarens dotter (Vanessa Shaw) och de inleder en romans, men efter en tid flyttar en annan kvinna (Gwyneth Paltrow) in i samma trappuppgång som Leonard och han blir blixtförälskad i henne och vet till slut inte för vem hans hjärta egentligen slår för.

Joaquin Phoenix gör en oerhört bra roll och man ser hans ångest över såväl livet i sig men framförallt över hans två kärlekar ligga fastklistrad utanpå hans ansikte. Jag var nog inte ensam om att imponeras över hans roller som Commudus i Gladiator och självaste Johnny Cash i Walk The Line, och borde egentligen på så sätt inte vara förvånad över hans insats i filmen. Men jag kan inte låta bli att bli just det. Jag får för övrigt känslan av indiefilm när jag kollar på Two Lovers; filmen har nästan inget soundtrack, den är enkelt filmad och klippt – nästan hela filmen utspelar sig i eller omkring Leonards lägenhet. Men det spelar inte så stor roll när känslorna blir så autentiska och riktade mot tittaren att man verkligen känner med karaktärerna. Jag uppfattar filmens budskap som att man ibland måste ge upp allt man äger och har för att finna sig själv, vem man egentligen är eller bara kanske vem som egentligen älskar en. Att det faktiskt går att leva i trygghet men att man samtidigt inte behöver låta bli att romantisera om den snygga grannen och tänka ”tänk om det ändå vore jag och henne istället”-tankar. Jag kan själv känna igen mig i rollen där jag varit i ett förhållande med någon men ändå tänkt att man kanske kan ha det bättre med någon annan person, någon annanstans. Jag tror det är ungefär vad ’Two Lovers’ vill säga tittaren.

4/5

[imdb]

.måndagsflykt #1

2010-01-02T00:43:00.011+01:00

Tyckte du att 21 Grams var alldeles för tung och deppig?
Tyckte du att Babel bara var förvirrande och ansträngande att kolla på?

Svarade du ja på någon av ovanstående frågor finner du nog ingen större glädje i detta inlägg. Själv så fullkomligt älskade jag båda två, och greppade därför tag i ’The Burning Plain’ relativt omgående när den dök upp i butiken. Det råkar nämligen vara så att den har samma manusförfattare som i de två ovan nämnda filmerna (Guillermo Arriaga) och denna gång har han även varit med och regisserat. ’The Burning Plain’ är en vemodig historia som skildrar två familjer vid gränsen till New Mexico. Handlingen kretsar kring dottern (Threron) och modern (Basinger) i ena familjen samt far och son i den andra. Filmen byter ofta tidsperiod och vi får följa karaktärerna både som unga och när de blivit äldre. Basingers rollkaraktär bedrar sin familj genom att vara otrogen med fadern i den andra familjen och detta är något som påverkar hennes dotters tillvaro både som ung och gammal. Filmen är oerhört välspelad, ni som såg Charlize Theron i Monster vet förmodligen redan vilket talang som döljer sig bakom hennes nästan omänskligt vackra yttre. Handlingens pusselbitar är inte alls lika svåra att sätta ihop som i Babel även om man kastas mellan olika år utan man listar snabbt ut vem som är vem och tack vare det starka skådespelandet blir filmen, sitt långsamma tempo till trots, aldrig tråkig eller för den delen seg. Istället önskar jag bara att filmen hade pågått lite till, för allt från manus till skådespelare och foto faller på plats i denna vackra film om svek, konsekvenser och ökentorr kärlek.

4/5

[imdb]

Det nya (film)året

2010-01-02T00:14:00.001+01:00

Jag har ju haft som vana att betygsätta filmerna jag ser i spalten här till höger, på en skala från ett till fem. Men så många ord om tankarna bakom betyget blir det sällan, så därför tänkte jag med start idag införa något jag valt att kalla ’måndagsflykt’ här på bloggen. Jag väljer helt enkelt ut en av de filmer jag sett och som fallit mig i smaken, och skriver några rader om filmen ifråga. Se det som små tips nästa gång ni skall hyra/ladda/köpa film, eller vad ni nu vill. Kommer att lägga upp dessa lite slumpmässigt helt beroende på när jag har tid, men någon måndagsflykt i månaden borde det väl kunna bli.

Jag gjorde förresten en liten lista idag, på filmer som kom förra året som jag tänkt se innan de försvinner till Favoriter i butiken och sakteligen glöms bort. Filmer jag tänkte se, men som blivit undanknuffade av familjen Sopranos. Listan lyder: Still Walking, Frozen River, Changeling, Hunger, Mammut, Antichrist, Two Lovers, Tvivel, Waltz With Bashir, Shrink, Bronson.

Några jag kommer att hålla ett extra öga på detta DVD-året: 500 Days of summer, Bright Star, Det vita bandet, Away we go, Thirst, A serious man, The limits of control, District 9.

Får se om någon av dessa filmer återfinns när jag summerar min top fem i slutet av året.

Årets fem bästa DVD-släpp

2009-12-31T11:30:00.023+01:00

2009 var inget vidare filmår för mig. Inte för att det inte släpptes några bra titlar, snarare tvärtom, det har varit ett mycket bra filmår. Men ju längre året led desto färre filmer såg jag, och detta kan givetvis skyllas på de tv-serier jag valde att se istället. Sopranos, Dexter och True Blood är några exempel på serier som tagit upp min tid (hade jag använt samma tid som det tog att plöja igenom alla säsonger av Sopranos till att se filmer istället hade jag kunnat se cirka 52 stycken). Men, några filmer har man ju självfallet ändå betat av, och eftersom detta från början var tänkt att vara något av en filmblogg, kommer här omslagen till de fem bästa filmerna som släpptes på DVD i Sverige under 2009 (klicka gärna på bilden för större version):
Tre bubblare: Seven Pounds, Vicky Cristina Barcelona, Lars And The Real Girl.

Jag vill även önska er alla ett Gott Nytt År! Då jag har gått och blivit extremt förkyld blir det en väldigt lugn tillställning för min del ikväll, men jag vill redan nu avge ett nyårslöfte: jag skall ta det lugnt med tv-serierna nästa år och se mer film istället, och börja skriva mer om film här på bloggen.

Cause after all, watching good movies very often puts you in a good mood.

Viktig upptäckt

2009-12-31T02:10:00.006+01:00

Upptäckte en ytterst viktig blogg idag, och jag önskar litegrann att jag hade gjort denna upptäckt något tidigare. Det rör sig om en samlingspunkt för alla dessa underbara nyhetsartiklar där någon person är MYCKET arg över en MYCKET liten sak. Ett klassiskt exempel är artikeln om några skolpojkar som skulle gå och kolla in cd-skivor på rasten, men så var butiken minsann stängd! ”Det blev ingen cd” löd rubriken. Breaking news från random lokaltidning!

En ny favorit som jag hittade på bloggen är ”Gerda Antti är sur på filen” som handlar om en tant som är, just det, sur på filen. Läs och begrunda denna och massvis med andra underbara världsnyheter här!

Det är just denna typ av journalistik som får mig till att känna värme och ro inombords.

Förfalskad eller menade du förälskad

2009-12-24T01:42:00.005+01:00

strömavbrott och absolut mörker
tänker alltid klarare nu än då
allt finns ju här
och jag känner dig den här gången

famlar ändå dit stegen aldrig bär
en sjukdom satte sina spår
du kanske inte vill mer än så här
men jag behöver dig för första gången

God Jul.

Bakom masken lurar…

2009-12-21T01:25:00.012+01:00

Håller på att kolla runt med olika tatuerare just nu gällandes utbyggnationen av min helarm. Jag kommer givetvis att köra vidare på det japanska temat eftersom det helhjärtat är den stil jag gillar mest. Då jag redan har prytt halva armen med en drake, träd och flammor som är några kännetecken för en traditionell japansk tatuering så har mina funderingar nu gått kring något som mer och mer kan förknippas med japanska tatueringar: en hanya-mask. Denna mask skulle väl av novisen säkerligen kunna betraktas som en hornbeprydd maskeradmask, men det finns en liten historia bakom masken som jag finner fascinerande. Det sägs att det en gång fanns en mycket vacker kvinna som blev störtförälskad i en präst, hennes kärlek kunde dock aldrig bli besvarad så avundsjukan och vetskapen att det aldrig kunde bli de två gjorde kvinnan galen, och känslorna hon besatt förvandlade sakta hennes ansikte till ett hornbeklätt, demonliknande monster som straff. Hanya-masker används ofta i särskilda japanska teatrar för att uttrycka just denna avundsjuka.

Folk som inte känner till det här kommer förmodligen bara att skaka på huvudet och betrakta spektaklet på min arm som en gräsligt ful demon och kanske misstänka mig för att vara satanist eller något i den stilen. Men vad gör väl det när det egentliga värdet i en tatuering är högst personlig och i det här fallet vilar i mina ögon och ingen annans.

Kommer förmodligen att köra större delen av underarmen i black and grey, med undantaget av en lotusblomma på baksidan i rött samt en rosa touch genom lite utspridda körsbärsblommor. Vi får se när det blir bara, och hos vilken tatuerare.

Skämskudden fastklistrad framför ögonen

2009-12-12T23:36:00.005+01:00

Slog mig ner i soffan igår med Public Enemies på Blu-ray som sällskap, en mycket trevlig date måste jag säga. Tänk 30-tal, klanderfria kostymer, Johnny Depp, bankrån, fängelseflykter, gamla fina bilar, Christian Bale, salongsdamer och så mästerregissören Michael Mann på det – och man förstår att det liksom bara inte kan gå snett. Mycket välgjord skildring av John Dillingers jojoresor mellan kåken och alla bankrån han utförde och jag njuter filmen igenom. När filmen väl är slut zappar jag över till Idol-finalen för att se vem som kammar hem det hela. Jag slår över lagom till när Erik sjunger vinnarlåten. Han bjuder upp sin pappa på scenen, de tar varandra i hand och ser lyckliga ut innan hans pappa hoppar av scenen igen. Eriks flickvän instar scenen istället och de kramas en stund och Erik sjunger några textrader direkt till henne. Ytterligare några stundar passerar och hon står fortfarande kvar. Erik släpper hennes hand och tar i lite extra med sången för att liksom skicka någon sorts signal till sin flickvän att ”gå ner nu så får vi kramas senare istället”. Men hon står likt förbaskat kvar, och allt ser så oerhört obekvämt ut att jag måste byta kanal för det blir för svårt att titta på. Kan dock inte släppa tanken på pinsamheten så jag byter tillbaks igen ganska snabbt. Hon står kvar där och dansar lite slappt och den fina stunden verkar ha bytts mot något som inte känns äkta och jag lider med Erik och måste till slut ta fram skämskudden för att inte krevera helt. Jag hoppas för deras skull att de håller ihop länge, annars kommer jag att tycka synd om Erik som fick sitt moment of his life förstört av sitt ex. Har ingen aning om varför jag skriver om det här, än mindre om hur jag kunde bry mig om det överhuvudtaget.

Mitt livs bästa investering

2009-12-12T22:57:00.013+01:00

Nämnde i föregående inlägg att en särskild familj gjort min tillvaro lite lättare den senaste tiden. De senaste månaderna närmare bestämt. Jag talar givetvis om familjen Soprano. Denna tv-serie har förgyllt många kvällar och på något underligt vis fungerat som en motivationsmotor under tunga perioder. Jag köpte köpte med mig första säsongen hem från butiken. Var efter de två första avsnitten faktiskt lite skeptisk till serien. Men eftersom jag hört lovord efter lovord om Sopranos så fortsatte jag att kolla och när sista skivan på säsong ett plockades ut ur DVD:n kände jag ett djuriskt behov av att se mera. Så jag gav bort Säsong 1 till farsan (eftersom jag vet han gillar allt som har med maffian att göra) och beställde Deluxe Gift Set istället som innehåller samtliga sex säsonger – och det - är förmodligen den bästa investeringen jag någonsin gjort. Jag såg för ungefär 20 minuter sedan det sista avsnittet och jag känner nu ett stort vemod. Jag har dragit ut på det sista avsnittet några dagar nu, väntat på det rätta tillfället. Ungefär som man väntar på det rätta tillfället att tala om för sin partner att det det är här och nu allting tar slut. Samma tomhet som infinner sig på den platsen där orden kastas ut vilar nu över mina 37 kvadratmeter. Vilket magiskt slut det var ändå, öppet för så många tolkningar. 5160 minuter av mitt liv har jag tillägnat Sopranos. 86 timmar alltså. Tror så här i efterhand att serien egentligen inte innehöll ett dåligt avsnitt, min tidiga skepsis till trots. Jag träffade någon person någonstans som också befann sig i en Sopranos-period och vi befann oss ungefär på samma säsong. Vi började diskutera episoder som två gamla vänner diskuterar gemensamma minnen från tider som varit. ”Minns du avsnittet där Moltisanti och Paulie kör ut i skogen mitt i vintern, för att dumpa någon öststatare de pucklat på, men så har de inte slagit honom tillräckligt så när de öppnar bagageluckan så springer han iväg och de tvingas jaga efter och så går de vilse och håller till slut på att frysa ihjäl ute i skogen?” och så skrattar vi båda och fyller i varandras meningar utefter vi kommer på fler och fler minnesvärda scener.

Tänker inte gå in på vad serien handlar om överhuvudtaget eller varför jag finner den så fantastisk. Jag vill bara belysa att det aldrig någonsin kommer att komma en bättre och mer välskriven serie än Sopranos. Känslan jag besitter just nu kan lättast beskrivas som den som springer genom ens kropp stunden efter man just brutit upp med någon man tyckte väldigt mycket om, det är allt jag har att säga och så var det med den saken.

Och så blev det visst december

2009-12-05T01:15:00.002+01:00

Så halkade vi in i december månad till slut, årets viktigaste tolftedel. Åtminstone med jobbögon sett, det är ju då kunderna väller in i butiken med sina feta plånböcker som de är mer än villiga att öppna upp. Det kanske inte är så konstigt att mitt första inlägg på ungefär en månad handlar om jobb, då det i princip är det enda jag har sysselsatt mig med under denna period. Har jobbat över nästan varje dag den senaste tiden för att få ordning på allt som behövts fixas, och har varit i butiken delar av min lediga tid. Och det är klart man kanske känner sig en smula stolt när omsättningen de senaste månaderna skjutit i höjden, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det verkligen har varit värt det. Man har ju mer än väl visat för de nya ägarna att man är rätt man för jobbet, men samtidigt har man ibland stupat direkt i säng när man kommit hem och jag undrar vad är det då för mening med allt. Det enda som har lyckats hålla elden inom mig vid liv den senaste tiden har varit en speciell familj som väntat på mig där hemma, mer om detta i nästa inlägg för nu väntar sängen, om du nu måste veta.

Glasögonormen reflekterar

2009-11-09T01:18:00.005+01:00

Klockan har hunnit bli för mycket för att vara uppe men jag känner att jag inte är riktigt klar med den här helgen än, så jag har stannat uppe och kollat på kents releasefest från The Bowery Hotel i New York. De premiärspelade nya plattan ’Röd’ inför omkring 200 gäster, däribland Zach Braff från tv-serien Scrubs som tydligen är en kent-diggare. Jag köpte själv skivan i fredags innan jag öppnade butiken. Den stunden kändes som en nostalgisk upplevelse på något vis; att gå in i en butik, bläddra bland nyheterna, betala för en ny cd-skiva och gå ut igen. Det var väl ett par år sedan senast, då man i princip har slutat att köpa skivor, blir väl någon enstaka om året som då beställs via webben. Jag spelar plattan hela dagen i butiken, ja det blev bokstavligt talat hela dagen då jag jobbade från tio på morgonen till tio på kvällen p.g.a. sjuk personal och då får butikschefen snällt rycka ut i vanlig ordning. Under arbetspasset kunde jag väl ha sålt 4-5 stycken kent-skivor om vi fortfarande hade sysslat med cd-försäljning vilket vi tyvärr inte gör (har ännu inte hittat någon leverantör som kan ge oss en rättvis returrätt för att det skall vara lönt). Jag hänvisar istället snällt till radiohandlaren där jag för någon timma sedan inhandlade mitt ex, men kunderna upplyser mig om att den minsann redan är slutsåld där. Kanske var det jag som roffade åt mig det sista exemplaret, tänker jag och hånler lite sådär lagom mycket inombords.

Angående ’Röd’ så måste jag säga att tycker om den väldigt mycket. Den känns på många sätt mycket intressantare och mer komplett än ’Tillbaka till samtiden’ och jag får känslan av att bandet har hittat tillbaka lite grann samtidigt som de hittat rätt med de berlinska intentioner de hade med förra plattan. Favoriterna just nu är ’Svarta linjer’, ’Idioter’ och självfallet den smått förtrollande avslutningen – precis som ett riktigt kent-album sig bör – ’Det finns inga ord’.

Nu skall jag lägga mig i sängen och försöka lista ut varför skivkonvolutet innehåller en massa personer med olika lustiga masker innan jag släcker ljuset för att öppna dem igen om en sådär åtta slumrande timmar.

LOVE

2009-11-03T16:11:00.002+01:00

Jag har ju skrivit en del om min kärlek till Blink 182 tidigare i den här bloggen. Att mitt förhållande till Tom DeLonge nästan är på det planet när man avgudar en annan person. I just can’t help it. Efter diverse bråk inom Blink skapade ju Tom som sagt bandet Angels & Airwaves och nästan alla deras musikvideos har haft någon koppling till rymden och sådant som vi inte kan styra över. Nu har bandet beslutat sig för att göra en långfilm på samma tema, och givetvis är det bandet själva som står för filmens soundtrack. De har lagt upp en trailer, eller teaser om man så vill, på filmen som skall kretsa kring en astronaut som förlorat kontakten med vår planet och övergetts ensam på någon öde rymdstation långt bort där han dagligen slåss mot ensamheten och för att enbart hålla sig vid liv. Filmen kommer att heta LOVE och har premiär nästa år. Kika på trailern nedan, ungefär 1.20 in i klippet ljuder U2-doftande gitarrer från Angels & Airwaves och jag har gåshud långt efter det att trailern slutat rulla.

These girls fall like dominos, dominos

2009-10-29T21:47:00.004+01:00

Samtidigt som jag hörde trumslagen i introt till den här låten för första gången visste jag med största säkerhet att jag skulle bli förälskad i den. Och det är ju klart att jag blev. Kanske för att jag längtar så förbaskat efter att börja spela trummor igen att jag fokuserar öronen lite extra efter alla trumljud jag kommer över. Jag vet inte så mycket om bandet bakom låten men det gör inte så mycket. Jag vet bara att jag är ärligt kär i soundet, och dessutom så innehåller låten några smått finurliga textrader och det gör ju aldrig saken sämre.

"As soon as I love her it's been too long.
And I really love breaking your heart
These silver apples will shine on I was wrong
The hardest love has the coldest end"

Nu kör vi den här på repeat en sväng, visst är ni med mig, men sök upp den på Spotify istället och skruva upp volymen så att ni hör trumslagen lite tydligare. Lägg även märke till oljuden, gnisslandet ungefär 2:40 in i låten. Underbart tinnitusgnissel att även det bli förälskad i.

Sen, finns det kanske, någon person jag tänker på när jag hör den låten, kanske är det ytterligare en anledning till att jag vill höra den om och om igen. Suck on that for a while.

Vardagsbestyr

2009-10-25T12:09:00.005+01:00

Jag tänker ibland när jag traskar runt i min lägenhet, att vilken tur det är att jag inte lever tillsammans med någon just nu. För som det ser ut här ibland! Det är sällan man ser diskbänken för alla smutsiga glas och tallrikar. Drinkglasen och pokermarkerna från den där festen förra månaden tar fortfarande upp plats på vardagsbordet vilket har tvingat ner räkningarna som låg där på marken vilket ledde till betalningspåminnelse och hot om inkasso. Ja, ni förstår säkert, att när man inte har någon annan än sig själv och sina närmsta vänner som besöker en att ta hänsyn till så är det inte alltid högsta prioritet att plocka undan efter sig. Men detta är något jag vill få ändring på, nu eller aldrig. Därför har jag kommit på en smått genialisk lösning på det hela. Från och med efter att jag har postat det här inlägget kommer jag att låtsas att jag har en inneboende! Vi kan kalla personen för Frank, helt utan anledning. Inte vill jag väl att disken skall stå och lukta när Frank kommer in i köket för att göra sig en kvällsmacka? Om Frank kanske är en person som kissar sittandes, så är det väl självklart att jag ser till att fälla ner toasitsen efter mig! Tvättstugan skall bokas redan när tvättkorgen är halvfull, så att även Franks kläder får plats innan korgen är överfull.

Jag skall se till att Frank kommer att få en helskön vistelse i min lägenhet framöver, glaset skall vara diskat redan innan jag har hunnit dricka färdigt ur det. Så nästa gång man för oväntat besök behöver man inte dra en rövare för att lägenheten ser ut som efter ett bombnedslag. Är jag inte ett geni, så säg.

Nu skall Frank och jag laga en godare frukost, jag hoppas han gillar vad jag gillar för här finns inte mycket att välja på. Jag är väl inte känd för att vara den som har det mest välfyllda av kylskåp, om man säger så.

Professionell ordbajsare

2009-10-24T12:53:00.006+02:00

For på Netto precis. Ja, det är så man säger uppe i norr. ”Jag far på stan en stund” brukar mina vänner från Umeå säga. Hade med mig tre påsar med pantburkar tänkta att omvandla till lite mynt. Givetvis var det någon som använde pantautomaten redan, så jag satte mig ner på en träbänk i väntan på min tur. Mittemot bänken hängde en anslagstavla. Här fanns det gamla vanliga. Bortsprungna katter, en mopedbil till salu. En gammal soffa bortskänkes. Vardagligheter. Men så fanns det en affisch som var ditsatt på ett sätt att den skymde några lappar som någon annan redan hade satt upp. Vad fräckt gjort, tänkte jag och blev snabbt intresserad av att se vad det var för affisch som var så mycket viktigare än de som redan täckte väggen. När jag läser den blir jag visst inbjuden till gudstjänst med pastor Danny. Vad trevligt! Jag läser vidare på affischen och finner en presentation bestående av tre meningar:

Professionell violinist
Smord lovsångsledare
Dynamisk förkunnare

Jag vill att ni smakar lite på dessa meningar. Läs dem högt för er själva, eller nåt. Jag får känslan av att pastor Danny vill utge sig för att vara en man av auktoritet, att han har en show att bjuda på som man bara inte vill missa. Varför skulle man annars beskriva sig som en smord, dynamisk förkunnare? Jag saknar ord för att beskriva hur stor komik jag finner i den här affischen! Inte beskriver man väl sig själv seriöst på det där viset? Han måste väl ha suttit med synonymfunktionen i Word och lekt lite bara?

Jag funderar allvarligt på att besöka pastor Dannys gudstjänst, enbart för att efteråt applådera alldeles för högt, utbrista ”Dynamiskt!”, ”Professionellt!”, ”Det gick ju smort det där!” och sedan fråga vart fikan serveras.

Men, det krävs väl att man, som jag, har sett alla avsnitt av Seinfeld för att kunna se det roliga i alltihopa, och det har väl inte ni.

Nattbekännelser

2009-09-03T01:02:00.001+02:00

Kollade precis besöksloggen för den här bloggen. Studerar den en stund. Upptäcker att ni är några där ute som klickar er in här dagligen, och jag tänker givetvis inte spekulera kring varför, utan enbart på vad det är ni möts av efter att ha knappat in adressen. Allt som oftast inget nytt, precis. Därför är ni värda en belöning. Varför inte bara vräka ur sig någonting att ångra sig över imorgon? Så jag ger er tre stycken rackare på raken att gotta er i!

• Jag har under de senaste veckorna följt Paradise Hotel Danmark på TV6. Det är en skandalöst innehållslös dokusåpa egentligen om sex, supa och pakter - men det fanns några karaktärer jag fann intressant att följa så därför blev det så. Så jag har varje måndag till torsdag när jag har kunnat, stannat uppe till efter tolv för att kolla på skiten. Går inte att beskriva med ord hur trött jag varit dagen efter ibland enbart p.g.a. detta.

• Jo, jag har väl alltid varit väldigt mån om vilken musik man har lyssnat på. Alltid föraktat radiomusiken och så. Nu har jag dock på senare tid kommit på mig själv tycka vissa låtar är bra, ur mina öron sett helt ologiska val av låtar. Nu senast var det Taylor Swift – Love Story. What the fuck, liksom? Innan det, det mesta med Lady Gaga. Detta hade jag ju givetvis aldrig erkänt face to (poker)face med någon, inte för att det hade spelat någon roll. Det hade bara aldrig hänt.

• Det finns en person jag har känt i något år nu som jag ibland har velat vara ”mer än vänner” med, som man brukar säga. Den där känslan verkar försvinna och komma tillbaka lite som den själv vill, just i detta nu är den nog ganska långt bort. Men det var inte så längesen den var väldigt nära och då kändes ju saker och ting lite jobbiga när vi sågs, förstås. Vet inte riktigt vart mitt hjärta varit på väg alla gånger men det har känts som stormiga nätter till sjöss och jag var alltid sjösjuk.

Jag funderar härmed på att börja uppdatera lite oftare. För att slippa kasta ur mig såna här saker, bara för att ni inte ska tappa ert sista flämtande grepp om hoppet att hitta ett nytt inlägg när ni loggar in här. Fast äsch, det där var väl inte så farligt, egentligen?

escape monday lever igen!

Barn på nytt

2009-08-14T01:44:00.001+02:00

I fredags gymmade jag och Micael, det fina vädret till trots. Han skulle dock iväg på grillkväll så han skippade vår obligatoriska bubbelstund efteråt i simhallen. Jag kände dock ett enormt sug, precis som alltid, efter dessa värmande bubblor så jag tog mig en liten runda i hallen. Det var precis innan stängning och jag stod själv vid bubbelpoolens trappa i väntan på att den skulle rengöras. De där tio minuterna kändes som en timma. Lustigt hur tio minuter kan gå så snabbt när man snoozar innan uppstigning på morgonen, och så här horribelt långsamt när man lite småkylig väntar på att få stiga ner i hettans underbarhet. Nåväl, poolen går igång just när jag tänkt ge upp och jag stegar ensam ner i poolen. Lika fantastiskt som alltid! Det är fredag, en stressig vecka på jobbet är avklarad, man skall inte upp och jobba morgonen efter och man ligger där och känner fullständig njutning. Så vad passar man på att göra då? Just det, leka lite roliga vattenlekar! Jag är först flodhäst och sedan vattengymnast med bena upp i luften när jag plaskar omkring i poolen likt en random sjuåring. Plötsligt närmar sig badmästaren och jag kommer till fattning. Men det sprattlar i benen och jag tänker för mig själv: ”Snälla badvakt, få syn på någon ytterst viktig sak du måste fixa innan stängning, en plastanka på rymmen som måste läggas till rätta eller vad fan som helst”. Och plötsligt lägger han om kursen, in i ett solarium för att fixa någonting. Genast ser jag min chans och kör några lekar till innan mina tio ensamma minuter i poolen är över och jag stegar oerhört lycklig ut mot duschen och omklädningsrummet.

Ikväll har jag och Viktor kollat på bögpolitikerfilm och druckit cider och det var väldigt trevligt. Imorgon är jag ledig och då blir det ny tur till gymmet med Micael och kanske fler badäventyr. Festligheter på lördag, och ja, det kan nog bli en kalashelg av det här.

Ett fantastiskt sommarprat

2009-08-04T07:05:00.005+02:00

Ifall du missade Alex Schulmans fantastiska sommarprat i lördags tycker jag att du på studs skall tanka hem det och lyssna på det, varesig du har följt hans blogg genom åren eller bara inte har någon blekaste aning om vem han är för filur. I programmet förklarar han på ett sällsynt vackert sätt sin kärlek till sin flickvän och deras nyfödda dotter, hur hans pappa gick bort och hur mycket han älskade honom och hur författandet av hans bok gick till. Väldigt rörande, förmodligen den bästa sommarvärd P1 någonsin har haft. Avsätt en timma av din lediga tid till att lyssna själv, skulle förvåna mig väldigt mycket om du inte fann det ytterst väl värt tiden (högerklicka på länken nedan och välj ”Spara mål som…”).

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_090801040702.mp3

I got the last one!

2009-07-25T00:57:00.010+02:00

Har suktat länge efter ett särskilt halsband på Stayhard.se, men har tyckt att jag kanske inte har haft lust att lägga ut de 795 kronorna som det kostar. Men så får jag via deras nyhetsbrev nys om att de kör en sommarrea där borta just nu, så jag riktade snabbt min webbläsare dithän med siktet inställt på ett visst borstat stål. Och döm av min förvåning när jag ser att just mitt halsband är med på rean med inte mindre än 70%! Jag lägger givetvis ett exemplar i kundvagnen, tjoar ”Äntligen!” i bästa Gert Fylking-anda och skickar iväg ordern. Jag är glad. Ungefär två minuter senare skall jag visa länken för en vän, men hittar den inte. Den har tagits bort från hemsidan. Det går snabbt upp för mig, att undertecknad roffade åt sig det sista reaexemplaret! Idag fick jag det på posten, och fick börja med att såga lite då det var för långt, men nu sitter det som en smäck! Och jag känner stor njutning när det sitter där, samt att jag hade is nog i magen att vänta ett tag.
Halsband AR_135 från Acane Rezetti.

Skiftande drömmar

2009-07-14T00:32:00.003+02:00

Minns tiden strax efter man tog studenten. Jag hade en väldigt utstuderad plan om att jobba ihop lite snabba cash för att sedan styra flyttlasset mot Göteborg. Det var den finaste staden i landet jag kände till och den enda jag skulle kunna tänka mig att bo i. Många av banden man lyssnade på kom ju därifrån, och allt roligt verkade hända där. Jag var helt enkelt tvungen att flytta ditt, ju förr desto bättre. Att bli fast i den här staden, på något lagerjobb eller så, var då mitt absolut största skräckscenario. I helgen var jag tillsammans med mor och far på besök i mina drömmars stad för att se min brors band uppträda på ett uteställe. Vi spatserade genom stora delar av storstan och jag kom många gånger att tänka på den där drömmen jag hade. Det slog mig ganska snabbt att jag inte delade den längre. Även om det fortfarande är en fantastisk stad, behöver gräset alltid vara så mycket grönare på andra sidan? Jag vet inte riktigt, jag trivs just nu med tillvaron i en mindre stad. Ger mig hellre ut på utflykter för att sedan komma tillbaks till lugnet. Har väl blivit gammal, kanske är det så enkelt. Jag har förvisso, så länge jag kan minnas, alltid delat tanken med pensionärerna om att livet snurrar förbi alldeles för fort. I vilket fall fick jag under vistelsen i Göteborg känna stolthet över min bror när han uppträdde. Vilken känsla, ändå! Folk runt omkring mig dansade, kollade på varann och utbytte meningar om hur jäkla bra det var. För det var det verkligen. Jag stod mest och njöt, sneglade ibland snett bakåt där mina föräldrar stod och diggade med. Bara en sån sak förresten, hur ofta dricker man öl med sina föräldrar en lördagkväll? Kom där och då till insikt, att det borde inte spela någon större roll var man bor. Eller vad man jobbar med. Kärleken till familjen är väl kanske det viktigaste vi människor har, jag lider med alla som förlorat den. Eller kanske slarvat bort den. Det är nog det enda jag drömmer om nu, att alla i min nuvarande och framtida familj skall ha det så bra de bara kan tänkas ha.

Försökte fånga en känsla på bild i förbifarten på väg till konserten, men det blev givetvis inte ens en hälften så vacker avspegling av verkligheten som jag hade önskat.

Jag kan ha fel

2009-07-10T02:25:00.004+02:00

Jag förstår hur alla dina tvivel
som du radade upp i vacker kö
(och känslor som aldrig kändes)
ledde till ett beslut.
Men
snälla säg mig
att när allt kommer omkring
när följderna skall summeras
har du verkligen inte,
under något litet andetag
tänkt tanken att jag under hela den här tiden
- faktiskt kunde ha varit din?

Festivalångesten

2009-07-10T01:14:00.004+02:00

Man vet ju att den kommer att komma, men likväl går det inte att väja sig för den. Med fötterna nedsjunkna i cement är jag mot min vilja ett med motorvägen när långtradaren kommer. Ungefär så skulle jag vilja beskriva känslan som infinner sig när festivalångesten kraschar in i mig. Stannade uppe sent igår med fantastiska Kings Of Leon som sällskap och naturligtvis kom ångesten smygandes när man visste att bandet i samma stund lirade på en scen inte så värst många mil ifrån en. Varför befann jag mig inte där istället? Lagt alla tankar om hur jobbigt det kan vara på en festival åt sidan och enbart tänkt på hur roligt man samtidigt alltid har istället? Hur som helst, fick ikväll åtminstone via mobil uppleva lite The Killers, kanske gjorde det ångesten något mer hanterbar. Liksom faktumet att man om några minuter sluter ögonen i sin egna härliga säng istället för i något regnfyllt tält på nån lerig åker i skogen. Jag försöker övertala mig själv att jag gjorde rätt som stannade hemma, men vet samtidigt att jag sekunden innan jag faller i sömn kommer att tänka att jag endast har lurat mig själv.

Fin start på semestern, ändå

2009-06-22T23:35:00.003+02:00

Har under en längre tid skjutit på alla former av städsysslor tills den dag jag skulle bli ledig, så imorse när jag vaknade hade jag egentligen inget val. Jag har bott i ett råtthål de senaste veckorna har det känts som. Men efter några timmars slit skiner nu palatset igen! Det blev lite Dexter-kollande, som jag tycker så mycket om, så fort jag vart färdig. Andra säsongen är i rullning och den är kanske om möjligt ännu bättre än första. Och så bläddrade jag lite i When we were winning på balkongen, den kommer att bli fin sommarläsning minsann. Känns fantastiskt att ha semester, sista månaden på jobbet har varit väldigt hektisk. Stundom rent frustrerande, med tvång på schemaändring två veckor efter det man just spikat färdigt semesterschemat. 184 timmar visade lönespecifikationen på, men jag undrar hur många timmar över 200 det egentligen är om man räknar med alla timmar man stannat kvar. Nåväl, nu har jag tre veckor där man kan koppla bort jobbet på, och dessa skall det tas tillvara på! Jag har lovat mig själv att gå minst en timmes promenad varje dag, helst två. Jag avslutade min första semesterdag med en kvällspromenad längs strandpromenaden, ut till badplatsen där ett sällskap spelade beachvolley och ett par hade det allmänt mysigt på en filt i kvällssolen. Knäppte en bild med mobilen under promenaden in till staden igen:

I något av de där husen som ligger bakom där detta foto är tagit, eller något nytt som jag själv har varit med att planera, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att spendera mina äldre dagar i.

Hon stack till Oslo och så var det med den saken

2009-06-16T00:12:00.001+02:00

Blev ikväll påmind om två saker: 1) jag är en person som är sällsynt kass på att höra av mig till folk 2) det finns en person som jag saknar mer än jag kanske först förstod. Det var ju så enkelt alltihop då, vi sågs varje dag kring halv fyra då du med ditt leende svävade in genom butiken för att stämpla in bakom disken. Man tog väl allt för givet på något vis. Som att du alltid fick mig på bra humör, till exempel. Jag kanske aldrig berättade det. Men vi ses i sommar, Alexandra! Och så över en öl och en Lucky Strike vill jag höra allt om hur du har det i Oslo. Kan vi inte skåla på det, redan nu?

Jag kanske berättar allt i ett brev en dag

2009-06-08T01:20:00.003+02:00

Nyvaken och helt genomsvettig efter en hemskt varm natt. Sommaren är nu här med besked, och jag vill hastigt poängtera, att jag den redan hatar. Ligger kvar i sängen och lyssnar på ljudet från dig. Hur du ute i köket med skärande falsksång nynnar med till den där låten som du vet att jag hatar så mycket. Du ger refrängen några extra decibelskjutsar, förmodligen för att göra min tillvaro i den här helvetessängen ännu grymmare. Om inte det hela upphör innan låten spelats färdigt så kommer jag garanterat att börja klösa på väggarna likt mentalpatienten som tappat allt förstånd. Tills alla naglar lämnat mina fingrar och ristats in i väggarna med tapeten du valde ut utan mig. Som jag hatar allt som numera är förknippat med den här lägenheten. Hur kom det att bli så här? Vi har inte haft sex på ett halvår tror jag. Ja, så måste det vara, det var väl på nyårsnatten senast när vi skyndade hem från den där festen efter första lyckade kvällen ute tillsammans på evigheter. Tvingar mig själv till slut upp ur sängen, klockan börjar bli mycket och jag står inte längre ut med att höra dig (försöka) sjunga. Stegar ut i hallen, passerar all konst vi köpt tillsammans. Fy satans helvete, vad jag hatar de där tavlorna, för det var den lyckligaste dagen i ditt liv, sa du, när jag bad dig att välja ut tre tavlor från vernissagen utan att först fråga om priset. Nu hänger de där på väggen som en påminnelse om vad nerven när man är kär kan få en att göra. Hemlighet kolon det första jag tänker på när jag vaknar numera, är om man fortfarande kan få någonting för de där tavlorna om man skulle annonsera.

Närmar mig köket, en ny låt spelas och du sjunger ett stycke med din förfärliga röst. Snart möts jag väl av synen av dig med en cigarett i handen, för du vet så väl hur mycket jag avskyr faktumet att du röker. Jag kommer in i köket och där studsar du omkring med hörlurarna på, utan att ha märkt att sladden till dem åkt ur stereon. Du har under tiden som jag låg i sängen och föraktade allt som vi byggt upp tillsammans, förberett världens godaste frukost med den finaste uppdukning åt mig.

- Oj, vad klantig jag är, sladden måste visst ha åkt ut, och jag glömde visst att stänga dörren till köket, säger du så fort du får syn på mig.

Du ler och skrattar till på det där sättet som en gång fick mitt hjärta att tina och jag svarar snabbt:

- God morgon, älskling.
- Vad fint du har gjort det.

Och nu finns där bara cigarettfimpar kvar

2009-05-27T00:42:00.006+02:00

I mitten av den där cirkelformade stenfoten som ni ser på bilden har sedan en väldigt lång tid tillbaks en färgglad karaktär funnits nedstoppad. En som stått parkerad på det där brunnslocket eller på kullerstenen, i ur och skur, som tvingats känna hårda regndroppar skölja över honom och ännu hårdare vindar försöka omkullkasta hans existens. Men så i lördags natt skedde det någonting. Jag befann mig tillsammans med vänner nere på rockeventet vid sjön, och vi gick kring tiotiden upp mot stan då några av oss redan suktade efter fyllekäk. Det var inte jag särskilt sugen på så jag tyckte en roligare idé vore att hälsa på Lise som stängde butiken. Och så är jag full och stressar på stängningen, något galler dras ner i förtid och vi skyndar iväg mot natten. Den där färgglada karaktären var visst inte lika färgglad i mörkret och glömdes liksom bort och så var det med den saken. På söndagskvällen får jag sedan ett sms från Ida som undrar varför stenfoten helt plötsligt står tom. Och då minns jag plötsligt lördagen igen och allt spelas upp framför mig. Hur jag lämnat honom ensam på det där brunnslocket. När jag dagen efter möter Ida på jobbet talar vi inte särskilt mycket om det som hänt. Vi kastar några snabba blickar på varandra som liksom säger ”att om vi någonsin känner för att tala ut om hur vi mindes honom så finns vi där för varann”. Jag känner mig dock nu som en hjärtlös individ, som behandlade honom som vore han en simpel cigarettfimp på gågatan. Undrar var han befinner sig nu. Kanske ligger han övergiven i något dike med hundpiss upp till knäna, vår alldeles egna GB-gubbe.

Nej, nej, nej

2009-05-22T23:37:00.000+02:00

Jaha, här har man gått runt i flera månader och sett fram emot morgondagen. Räknat ner dagarna, gjort kryss över datumen i en kalender likt fången som räknar ned dagarna till friheten. Sen får man kvällen före reda på att Dead By April ställer in sin spelning p.g.a. sjukdom och så känns allt plötsligt åt helvete. Men det är väl inte så mycket att göra åt saken, ska ju dessutom se dem i sommar på Metaltown. Likaså har de lovat att komma till stan i höst igen för spelning då istället. Nu förstår man kanske besvikelsen alla som åkte till Stockholm för att se Metallica lär ha känt. Även om deras förmodligen lär ha varit något större. Hade det inte varit för att jag just sett Vicky Cristina Barcelona som visade sig vara en alldeles förträfflig Woody Allen-rulle så hade jag inte bara gjort ett utan tio svarta kryss i kalendern över fredagen den 22 maj 2009.

Tre ord som borde ha varit två

2009-05-10T23:23:00.004+02:00

Det här gillar jag. En liten gästrecension från någon av butikens kunder som verkar ha haft ett behov av att vädra sitt tycke om filmen i fråga. Tyvärr fick inte filmen någon särskilt positiv recension, och tyvärr var den inte längre än tre ord lång. Tre ord som skulle ha varit två om det inte vore för en särskrivning. Men likväl, jag gillar det här. Jag gillar när folk ventilerar åsikter, även med små medel. I små skalor. Som här, en kulspetspenna mot lite plast. Hoppas bara inte orden drar ner förväntningarna för nästa kund som ska hyra filmen och får just det här exemplaret.

Söndagsparty

2009-04-19T22:51:00.002+02:00

Har just bevittnat premiäravsnittet av "Söndagsparty med Filip och Fredrik" och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Kan inte få fram ett enda intryck. För vad fan var det jag såg egentligen? Två jänkare som gick loss på en bil, Filip och Fredrik få stryk av någon amatörwrestlare, Felix Herngren fotostata sitt eget arsle, Jonas Gardell inflygd från Sverige för att i princip inte få sagt någonting alls - och så en absintsurplande Marilyn Manson på det. Som innan han gick in i studion hade sex i sin loge. Allt inspelat i New York. Inga konstigheter, eller? Som vanligt med Filip och Fredrik var allt skapat helt utan röd tråd att följa. Skämskudden ständigt beredd. Jag tror jag gillar det.

Gråt från en telefonlur, och en smäll på käften

2009-04-06T01:06:00.002+02:00

Fredag. Bandet jag diggat en längre tid står på scenen. En mikrofon som strular, någon som får en sko i huvudet. Men jag gillar allt och vill låsa fast mig själv i den där stunden. Sedan, ett knytnävslag mot min bästa vän. Jag står Medusa-stel på dansgolvet en bit ifrån. Dagen efter äcklas jag över min egen feghet.
Lördag. Sol ute, jag går förbi busshållsplatsen. Minns vart den där bussen en gång tog mig. Påminns om att jag alltid blivit vänner istället med alla jag en gång älskat.
Söndag. Tog en promenad. Fick ett samtal. Gråten från personen i andra änden gjorde att orden inte kom fram. Jag ringer nog imorgon. Vill finnas där den här gången. Varför känns det som att alla personer man vill att det ska gå väl för endast går på mina efter mina och sprängs med förhoppningarna om att den här gången var den sista?

En näst intill perfekt start på dagen

2009-03-25T12:15:00.010+01:00

Onsdagar innebär numera att undertecknad är helt ledig från jobbet. Jag har kommit på att vara ledig mitt i veckan passar mig alldeles perfekt. Ser det lite som vardagslyx, och den vill jag ta vara på! Jag ser därför till att alltid boka in alla aktiviteter just på onsdagar; tatuering, klippning, tvättning, fika - ja vad det nu kan tänkas vara. Idag stod massage på stans underbara kallbadhus "Mitt i sjön" på menyn! En halvtimme innehållandes varma lavastenar och stor genomgång av rygg och nacke var givetvis fantastiskt skönt för kroppen. Promenaden dit ner och hem igen var väldigt behaglig den med (hej vårkänslor) och det fanns många intryck att insupa där nere vid sjön. Gräsänderna som lekfullt gled omkring på den is som fortfarande hade kämpat sig kvar i sjön. Knastret från isen som sakta spricker upp kring trädet lite längre bort på bryggan. Med solen i ögonen hade man lätt kunnat spendera hela förmiddagen där, men ett möte på banken väntade så jag fick styra kursen in mot stan igen ganska snabbt. En näst intill perfekt dag på starten som summeras bäst med ett gäng fotografier:

It's too late to apologize

2009-03-17T01:08:00.006+01:00

Kanadensiska screamobandet Silverstein hör till mina favoriter och nu medverkar de på Punk Goes Pop 2 - en samlingsplatta där olika "punkband" gör covers på kända radiohits. Silverstein tar sig an One Republics evigt uttjatade "Apologize", men lyckas ändå ganska väl med att göra låten intressant igen. Eller? Döm själva.

Vi kan väl tala om något annat

2009-03-17T00:29:00.009+01:00

Boken om Broder Daniel är äntligen beställd. Det verkar vara en fin bok, det där. "En briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting." skriver Birro. Ganska mycket var man väl ändå med om när det begav sig. På tal om det här med att läsa böcker. Jag är helt enkelt fruktansvärt värdelös på det. Blir rastlös, kan aldrig koppla av. Tänker på tiotusen andra saker. Lägger ifrån mig boken och tar upp den igen. Googlar till slut om boken inte finns som film istället. Ni vet som i skolan när alla stack ner till videobutiken i desperation att slippa läsa den där boken för att till slut kunna bli färdig med den där bokrecensionen man våndats över så länge. Jag slingrar mig alltid likt ormen när jag hamnar i situationer där böcker eller någon författare diskuteras. Som på festen där alla vill komma med smarta instick. Jag duckar alltid genom att få över samtalet till att handla om film istället. Drömscenariot är förstås när boken faktiskt är utgiven även som film, då behöver man liksom inte ens frångå samtalets huvudämne. Finns nog inget jag hellre diskuterar än just film, därför faller det sig naturligt att dölja att jag är en fejk i boksammanhang med just detta.

Min kärlek till Blink 182

2009-03-07T01:12:00.008+01:00

Tom DeLonge, Mark Hoppus och Travis Barker. Där har ni tre namn och en trio som kom att betyda en hel del, på ett smått märkligt sätt, för mig. Blink 182, bandet som gick från att springa nakna på stan i sina musikvideos och sjunga om helt idiotiska saker, till att plocka in självaste Robert Smith från Cure, få höga skivrecensioner i ansedda tidningar för att sedan splittras. Jag har väl fått ta emot en del skit för att jag har lyssnat på Blink. De har väl inte ansetts vara "creddiga" nog. Men jag har alltid avgudat Toms låtskrivarförmåga och hans talang. Alltid tyckt det varit intressant att under alla nätter jag inte kunnat sova sitta uppe och plöja igenom forum efter rykten och teorier om varför de gick skilda vägar. Tom verkade vilja ha mer tid med familjen, men startade ändå ett sidoprojekt ihop med Travis (Boxcar Racer). Rykten säger att Mark tog det hårt som blev lämnad utanför, och Tom startade därför bandet Angels & Airwaves medan Travis och Mark drog igång +44. Sprickan tycktes vara total, men båda banden fortsatte ändå att kasta Blink 182-covers åt fansen på spelningarna. När Travis sedan i slutet av förra året mirakulöst överlevde en flygkrasch kom de gamla vännerna på andra tankar igen och för en månad sedan gick bandet ut med att de skall återförenas med ett nytt album och en stor världsturné.

Visst känns det lite märkligt, men framförallt skrämmande att det krävs att man nästan omkommer i en flygolycka för att visst gammalt groll skall förlåtas? Att det skall vara så förbannat svårt att inse att tiden alltid är för kort, att man kännt varandra för länge för att inte bara kunna strycka ett streck över allt.

Summa summarum: Blink 182 har återförenats, skall släppa en ny skiva och kanske kommer de till Sverige och spelar. Och detta gör mig så förbannat glad.

Jag och Alex Schulman

2009-03-06T23:31:00.006+01:00

Jag minns inte riktigt vilket år det var. Minns bara att det var samma år som jag för första och sista gången följde "Idol" på TV4. Jag höll en av deltagarna som favorit och brukade läsa igenom notiserna om honom i dagspressen. En dag var han irriterad på någon Alex som hade placerat honom på sin utelista på en Internet-sida döpt till Stureplan. Jag surfade snabbt in på den för att skaffa mig en uppfattning om vad det var som gjorde Idol-deltagaren så upprörd. Jag konstaterade snabbt att den där Alex verkade vara fullständigt dum i huvudet. Jag höll inte med honom om någonting. Veckorna passerade i vilket fall och min fascination för den där Idol-deltagaren dog sakta men säkert ut till att inte längre existera. Jag behövde någonting nytt att ägna lite dötid åt så jag återgick till Stureplan och de där utelistorna. Det fanns något i hans sätt att skriva som lockade dit mig gång på gång. Det dröjde inte länge förrän jag hade blivit besatt av att läsa hans texter. Hans Stureplan-listor blev till bloggande på Aftonbladet och kom ganska snabbt att bli Sveriges största blogg. Jag besökte den varje dag, ibland ett par gånger samma dag i hopp om nya uppdateringar. Hade jag inte tillgång till Internet en dag var jag väldigt snabb med att "läsa ikapp" inläggen så fort jag fick tillfälle till det. Jag tvivlar skarpt på att det finns någon i Sverige som skriver bättre än Alex Schulman. Varesig det handlar om hans pinsamma situationer med främmande människor på stan, bråk med chefer eller minnen från barndomen.

Jag minns inte namnet på den där Idol-deltagaren, men om jag fick chansen att minnas skulle jag skriva ett brev och tacka för att det ledde till min upptäckt av Alex Schulmans förmåga att sätta samman ord.

Nu det senaste har den där Schulman börjat dyka upp i mina drömmar. Kanske inte så konstigt kan tyckas, efter alla dessa år som man dagligen har tagit del av hans liv. Nu senast var han min lärare i skolan. Han var en mycket bestämd sådan och såg ner på alla elever. Förutom mig, vill jag minnas att jag hoppades på. Så nu när Alex Schulman har skaffat klippkort i min drömsfär så har jag beslutat mig för en sak. Att inte länge smygläsa Blondinbellas blogg när ingen ser på. Ja, usch, jag vill inte tänka på hur terapiräkningen skulle se ut om hon skulle få för sig att börja fladdra förbi i mina drömmar.

Hon får mig att vilja klösa mina ögon sönder och samman

2009-02-20T00:36:00.017+01:00

Alla som jag någon gång har diskuterat musik med känner förmodligen till att pianoplinkande kvinnor i konstig lugg inte ligger mig särskilt varma om hjärtat. Frida Hyvönen är ett namn som jag får kastat i ansiktet så fort jag umgås i vissa kretsar. Jag tycker att det är bedrövligt dåligt helt enkelt. Men det var tills jag upptäckte en annan artist, som genast fick fröken Hyvönen att framstå som ett geni. Jag har alltid haft ett gott öga till Kristian Luuk så jag bänkade mig framför Popcirkus häromkvällen. Det första jag serveras är de oftast skönt kaxiga Mando Diao. Ikväll var de dock mest bara dryga. Hur som helst, upp på scenen kliver efter en stund en kvinna som vid en första anblick tycks vilja väcka en del frågor hos betraktaren:

Varför är hon sminkad som en öststatsprostituerad?
Varför har hon panikhandlat det mest tantiga hon kunde hitta på second handen runt hörnet just innan stängningsdags?
Varför lägger hon inte bara av med sitt pretentiösa skapande, kliver av scenen och skjuter sig själv?

Hon heter Jenny Wilson och får mig att långsamt vilja gröpa ur mina ögon med en sked. För att sedan tappa kontrollen helt och bara hacka-hacka-hacka med det där silververktyget tills dess att mina ögon ligger som en konstig smet på golvet. Det är så fruktansvärt olidligt att bevittna hennes framträdande, höra hennes banala handklappningar mitt i låten att jag önskade från botten av mitt hjärta att jag med någon konstig uppfinning kunde transportera mig direkt till scenkanten framför henne och sedan klättra opp på scenen, ruska om fröken Wilson och gapa "NEJ, DU ÄR INTE DET MINSTA SPECIELL OCH JA, DIN MUSIK FRAMBRINGAR SUICIDALA TENDENSER HOS ALLA SOM LYSSNAR PÅ DEN."

Men det kan jag ju förstås inte. Så jag byter kanal, känner hur min vrede bubblar behagligt inom mig och tar en lugnande klunk av min nypressade apelsinjuice.

Litenstorplanet

2009-02-10T18:24:00.003+01:00

På Hagnesta Hill finns det ett spår som Jocke Berg döpt till ”Ett tidsfördriv att dö för”. Något sådant verkar jag just ha funnit. Det bär namnet ”Little Big Planet” och är ett väldigt sött och harmlöst plattformsspel till PlayStation3. Du styr en liten sackpåse, till en början en väldigt färglös och själlös sådan. Men allt eftersom man spelar igenom de olika nivåerna samlar man på sig en rad olika utsmyckningar i form av kläder, nya tyger till dockan och andra galnar saker. Att designa sin egen gubbe är minst lika roligt som att spela sig igenom de olika nivåerna. Absolut roligast är givetvis flerspelarläget och skratten har ekat i lägenheten de senaste veckorna. Skulle man tröttna på de olika banorna kan man alltid designa sina egna eller ladda hem såna som andra spelare skapat. Allt ackompanjerat av The Go! Team som agerar husband till spelet. Little Big Planet är ett helt fantastiskt sätt att slösa bort både sin tid och sitt liv på.

Att måla ett liv med ingenting

2009-02-10T18:21:00.000+01:00

Min dator uppför sig väl inte riktigt som den ska, så någon vidare uppdatering på bloggen har det inte blivit. Men när allt kommer till kritan så har det kanske inte hänt så mycket värt att skriva om. Det känns som att det gärna får börja hända någonting nu. Har den senaste tiden nästan enbart befunnit mig på en av tre olika destinationer: min lägenhet, jobbet eller i tatuerarstudion. Det har snart redan passerat en och en halv månad av det här året och det skrämmer mig likt en otäck gammal godnattsaga. Jag har den senaste tiden upptäckt att det finns saker som borde skrämt mig mer än vad de faktiskt har gjort. Jag verkar ha tappat förmågan att känna rädsla. Förutom just hur snabbt dagarna rusar förbi och att det ibland känns som att jag kastar bort all tid.

Lyckan behöver inte alltid vara särskilt krånglig att hitta

2009-02-02T22:33:00.006+01:00

Det blev måndag igen sådär fort som det nästan alltid blir. Anländer till jobbet vid halv två-tiden efter en ganska seg helg där inte särskilt mycket hände. Har en massa saker att ta tag i denna vecka, men känner en olust till detta även om jag inte kan sätta fingret på varför. Öppnar dagens post, första brevet: en inbjudan till någon lunch för unga företagare. Papperskorgen. Nästa brev: lycka på sidan åtta. Det är ett reklamutskick från Paramount jag har i handen och jag blir helt till mig när jag hittar nyheten om att säsong två av Dexter släpps i Sverige den 27 maj! Dexter är utan tvekan den bästa tv-serie jag någonsin har sett och den har på något obskyrt sätt kopplat greppet om min hjärnverksamhet på sistone. Jag går och tänker på karaktärerna och analyserar intrigen på vägen ner till stan, i duschen eller vad jag nu kan tänkas befinna mig. Därför blev nyheten om att säsong två släpps i Sverige en skänk från ovan och gjorde att jag fick massa ny energi till att ta tag i allt som skulle göras idag.

27 maj försvinner jag från verkligheten ett tag och tar min nyfunna vän Dexter Morgan med mig.

And now you wish that you ment something to somebody else

2009-01-28T10:13:00.001+01:00

Blod kan visst vara vackert

2009-01-07T03:13:00.002+01:00

Min bror gav mig Säsong 1 av Dexter i julklapp och jag har nu kollat ungefär hälften av avsnitten. Jag vill redan nu påstå att serien mycket väl kan vara den bästa jag bevittnat sedan Twin Peaks. Michael C. Hall (Six Feet Under) är som klippt och skuren för rollen som den lite smått vridna huvudpersonen Dexter Morgan. Allt som sker är oerhört snyggt filmat och välregisserat, det enda jag kan invända på så här långt är att ett par av seriens skådisar tyvärr står för ganska halvdanna insatser. Men det gör ingenting när allt kommer omkring och Dexter slukar hela min tillvaro just nu och min dragning till serien blir bara större och större för varje episod jag plöjer.

Historien om hur ”Upp!”-ropet kom till

2009-01-03T02:19:00.004+01:00

I somras när Sverige mötte Ryssland i Fotbolls-EM befann jag mig nere på puben tillsammans med några vänner. De visade givetvis matchen på storbild men det var väl allmänt ganska lam stämning i lokalen just denna match, då Sverige spelade som ett vilset korplag och de fick sig en rejäl uppläxning av ryssarna. Men det fanns en intressant detalj med den här kvällen som jag kommer ihåg väl. Längs bardisken satt en äldre herre med grått, kortklippt hår och mustasch. Mannen, som var iklädd Sverige-overall, var brunbränd som pepparkakan och hade av allt att döma några järn innanför västen. Han gjorde till en början inga större väsen av sig. Men en bit in i matchen gapar han plötsligt: ”Upp!”, som om han satt i kläm någonstans. Han menade väl att Sverige borde flytta upp sina trupper i ett försök att komma in i matchen igen. Inget konstigt med det där, kan väl tyckas. Men grejen var den att han skrek ”Upp!” ett trettiotal gånger under matchen. Och det var nästan så att alla hälsonämnder och tjosan borde ha dykt upp med decibelmätaren för att kolla så att volymen inte blev för hög i lokalen, för den där mannen tog verkligen i från tårna när han skrek. Någon bredvid mig hade väl slöat till lite grann från den tråkiga matchen, så mannens primalskrik fick personen i fråga att hoppa till rejält. Vid ett tillfälle gjorde mannen även några mystiska rörelser i ett väldigt högt tempo, precis som om han förklarade världens mest avancerade taktik och dess rörelsemönster på ungefär tre sekunder. Minns att jag och Viktor fann det hela oerhört komiskt, och vi brukar ibland fortfarande, helt från ingenstans gapa just ”Upp!” så högt vi kan och så skrattar vi båda åt det men ingen annan runt om oss förstår varför.

Jag såg aldrig den där fyllegubben igen efter det. Förrän för någon dag sedan. Han hade ramlat omkull nere vid bänken där A-laget samlas. Jag gick förbi och insåg snabbt att det var mannen med primalskriket vi hade att göra med. Varpå jag fick en oerhörd lust att gå fram till mannen, luta mig över honom och gapa ”Upp!” så högt jag bara kan i ett försök att få honom att resa sig.

Men det gjorde jag inte, jag gled bara förbi fnissandes som en tonårstjej och önskade att Viktor var där och kunde delat stunden med mig. Då hade vi ju kunnat ta ”Upp!”-skämtet till ytterligare en nivå.

En tanke

2009-01-03T00:23:00.003+01:00

Det finns en egendomlig tanke som återkommer varje gång jag skall låsa dörren till lägenheten. En tvångstanke tror jag att vi kan kalla den mer bestämt. Denna tanke går ut på att jag känner ett särskilt ryck inom mig, en tvångsmässig tanke om att jag mycket plötsligt vill hoppa nerför alla stegen i stentrappan som leder ut ur huset på en gång. Skulle denna tanke någon gång övergå till handling, skulle jag garanterat klara det där hoppet. Utan tvekan. Jag skulle segla genom luften i slow motion. Men samtidigt skulle jag vid landningen förmodligen bryta varenda jävla ben jag har i kroppen. För att undvika detta scenario kramar jag om handtaget på dörrens utsida så hårt att mina händer ibland drabbas av krampattacker. Jag vill liksom klamra mig fast i det där välpolerade silverstycket, samtidigt som jag trycker hela min tyngd mot dörren och vrider om nyckeln i låset i ett snabbt moment. När väl dörren är låst är kusten klar, och jag kan gå nerför de där trappstegen som en normal människa. Jag hoppas innerligt att den där tanken stannar där oppe i skallen på mig. Hoppas likaså att det aldrig någonsin kommer att passera någon annan människa i trapphuset samtidigt som jag är där, hängandes i mitt dörrhandtag som om golvet stod i lågor och dörren var den enda frizonen som fanns för att inte brännas i elden. Vad skulle de då tänka om killen på andra våning, undrar jag.

toP 10 tjugohundraåtta

2008-12-30T23:51:00.016+01:00

Förra året startade jag denna blogg, och jag avslutade samma år med orden ”Vi ses i 2008, då jävlar gör vi allt det där vi alltid drömt om”. Jag minns inte riktigt vad jag menade med det där, än mindre vad jag alltid har drömt om. Men en del fick man väl ändå uträttat i år. Saker hände som man blev påverkad av. Som utlovat, top 10 tjugohundraåtta (nej, det finns ingen inbördes rangordning, att ens göra en top 10 är tillräckligt töntigt som det är):

10. Nya musikaliska upptäckter – Många band som jag upptäckte under året som gått, är i princip de enda jag lyssnar på just nu. Dead By April, Sonic Syndicate, Volbeat, Enter Shikari, Okkervil River – ja, listan kan göras lång. Ett band var dock viktigare än alla andra, och det hittas längre ner på den här listan.

9. Ara Abrahamian – Jag kommer nog aldrig att glömma min reaktion när jag satt och kollade på OS i somras. Min ilska kokade verkligen över de där korkade idioterna till domare som dömde bort Aras guldchanser. Så när jag väl såg Ara klättra ner från pallen och lämna sin bronspeng på golvet fylldes jag med total extas och ställde mig upp, sträckte nävarna i skyn och skrek ut: ”FY FAN VAD BRA GJORT!" viftade med näven och pekade mot tv:n "SÅ JÄVLA RÄTT!” och så hade årets hjälte korats direkt i tv om jag fått bestämma. Hans reaktion kändes bara så jävla rätt, på nåt vis.

8. Stayhard – Jag har alltid haft en stor passion för t-shirts, det har säkert inte undgått någon i min bekantskapskrets. Och som jag har letat efter ett ställe med riktiga designertröjor i rätta storlekar. Därför blev upptäckten av Stayhard lite som en julafton redan i juli. Ibland går jag in på siten och bara klickar runt och frossar i alla extremt snygga motiv och tryck. Så många beställningar har det egentligen inte blivit. Väntar dock med spänning mot en som dimper ner någon gång nästa vecka.

7. Nya bekantskaper – När man de senaste åren mest stuckit huvudet i sanden och låtsats som att alla människor i den här staden är idioter, upptäckte man att det ändå finns en rad intressanta människor och man insåg väl att den enda idioten är man själv. Nya bekantskaper har i vilket fall hittats vilka har fungerat som en tröstande klapp på axeln för att man hör till den skaran som ”blev fast i den här jävla stan”. Allt blir väl vad man gör det till, som klyschan säger.

6. Butikschefsjobbet – Det gick ju ganska bra det där ändå. Det var en ganska stor omställning att sluta som en vanlig heltidsanställd på fredagen, och sedan börja på måndagen som butikschef någon gång där i mitten av januari. Det var ju inte direkt så att man hade utbildning att sköta en butik med den omsättningen vi faktiskt har. Det är mycket jobb som krävs som man inte direkt hade tänkt på innan, och som kanske inte syns utåt alla gånger, men med årets facit i hand tycker jag att det har gått över förväntan. Anteckningar har gjorts både över vad som har funkat bra och mindre bra, och dessa skall givetvis appliceras på 2009 för att försöka få allt att fungera ännu bättre.

5. Way Out West – Way Out West 2008 kom som ett skönt avbräck att ”komma bort” från vardagen. Festivalen var betydligt bättre arrangerad i år jämfört med debutåret, och årets line up bjöd på en hel del godbitar i Franz Ferdinand, Neil Young, Sigur Rós, Sonic Youth och en hel del andra grymma artister. Höjdpunkten var givetvis Broder Daniels farväl och hyllning till Anders Göthberg som tragiskt gick bort tidigare i år. Nyheten om Anders bortgång var tung som fan vill jag minnas, med tanke på hur mycket BD betytt för mig genom åren. Det kändes bara overkligt och orättvist på något sätt.

4. Jokerns sista skratt – Året började inte särskilt bra. Jag minns att nyheten om att Heath Ledger hade gått bort gjort mig helt bedrövad. Har man film som sitt största intresse har man lyckats bilda särskilda förhållanden till vissa filmer, och Heath hade roller i många av de filmer som ligger mig varmast om hjärtat. Hans roll som Jokern i senaste Batman-rullen är oförglömlig liksom mannen bakom masken. Dark Knight var för övrigt 2008:s utan tvekan bästa film, men den gör lite för ont i mig fortfarande och det var en märklig känsla där i biografen vill jag minnas när man såg Heath på stora duken.

3. SommarföräLskelser – Ja, nog är de allt ganska förrädiska de där. Man vet att de aldrig varar längre än till dagarna då hösten knackar på dörren, men man kan ändå leva på dem en bit in på vintern. Jag kanske hade hoppats på att det denna gång skulle vara lite längre, och jag saknar promenaderna på vägen vi nästan slet ut förbi kiosken sent om nätterna. Men jag är nog bara inte menad för någonting som varar och när allt kommer omkring känns den insikten ganska befriande.

2. Glasvegas – Som jag nämnde tidigare upptäcktes många grymma band i år, men ett som stod över alla andra i betydelse var självklart Glasvegas. Det är som om melodierna och texterna var skrivna för mig, och jag insöp stämningen dessa bidrog till med stor eufori. Glasvegas var bandet jag hade gått och väntat på så länge utan att egentligen vetat om det. Nu blir det till att styra upp en resa dit i Sverige de väljer att spela nästkommande år. Jag längtar redan till scenkanten.

1. Tatueringarna – Så blev det äntligen av, det man hade gått och spånat på i ett par år. Man fick tummen ur och bokade tid hos en väldigt duktig tatuerare, som på något skumt sätt dök upp i vår lilla stad. Cirka nitton timmar med nålen har resulterat i två vingar på ryggen och en halvfärdig japaninspirerad arm. Några sömnlösa nätter har självklart inkluderats i skapandet av dessa, liksom ett evigt smörjande och tvättande hit och dit. Men det spelar liksom ingen roll nu när man är helnöjd med resultatet. 20 januari är nästa sittning och förhoppningsvis blir armen färdig då, sen får det vara nog med gaddningar på ett bra tag.

Jag tror inte på nyårslöften direkt och tänker nog inte heller avge något. Men oss emellan så har jag ändå lovat mig att nästa år_ska_träningen ta tag is på allvar liksom en omdekoration av lägenheten som jag valde att flytta in i alldeles för snabbt. Det känns som två rimliga mål att uppnå.

Gott Nytt år, hur som helst!

Vem vet, 2009 kanske blir ditt eller mitt år. Då allt faller på plats. Vi kan väl skåla för det vid tolvslaget imorgon.

knet

2008-12-26T22:41:00.003+01:00

Hade nästan glömt bort vilket fantastiskt band Kent är, men så surfar jag in på deras hemsida och hittar en ny låt vid namn ”På drift?” som man tydligen får ladda hem gratis. Och plötsligt så minns jag varför Kent i princip var det enda bandet jag lyssnade under några år där på gymnasiet. Minns nätterna med konvoluten i handen där man bara önskade att man hade skrivit en endaste av alla de där raderna, för då hade man liksom varit nöjd sedan. Kunnat bryta sin blyertspenna på mitten. Jag minns alla fotografier jag tog, vid skymningarna kring februari, och som jag sedan skapade mina egna Kent-omslag med. Några blev faktiskt jävligt snygga vill jag minnas. Ikväll har jag kommit på mig själv att jag nog har saknat Kent en smula (eller snarare att lyssna på Kent, gärna tillsammans med någon). Nu ska jag slänga på ”Isola” och försöka smälta slutet på ”All the boys love Mandy Lane” som jag nyss bevittnat. Glöm för all del inte att hämta juldoftande ”På drift?” redan nu.

Julaftons första timme

2008-12-24T00:57:00.009+01:00

Här sitter jag och skriver när en timma redan har passerat av denna Julafton. Ville mest ladda upp denna bild. Kolla! Jag fick en julgran till min lägenhet trots allt. Även om den är lite sned. Och bor i en liten blomkruka. Med streckkod. Snö inkluderat. Andreas och Petra kom förbi med denna vackra skapelse (som på fotot vilar mot mina nya gardiner) samt en hel påse med bullar när jag var sjuk igår. Det tyckte jag var gulligt. Vill även önska er som riktar era webbläsare mot denna blogg titt som tätt en God Jul.

När jag vaknat skall jag gå och lämna ett paket och sedan hem och äta med familjen och kanske öppna någon klapp. Känns underligt att det faktiskt har gått och blivit Julafton ändå. Jag känner absolut ingenting för julen i år. Heller.

Nästa vecka blir det en sammanfattning av året som fallit förbi. Min obligatoriska 10-i-topp-lista. En tinnitusnyårssmäll. Kanske en rad om ett brustet hjärta. Definitivt en om ett som faktiskt kände något.

Jag viskar god morgon till rumlaren

2008-12-20T13:05:00.004+01:00

Fem minuter innan öppning. Det har varit en sån där natt där jag sovit max en halvtimme i sträck utan att vakna. Min hjärna känns som om den vore fylld av cementblock stora nog att hålla uppe en bro över djupa vatten. Jag ser verkligen förjävlig ut idag och vet knappt ens vilken veckodag jag snart ska rusa igenom. Fyra minuter tills jag skall öppna butiken. Skyndar in på toaletten för att skvätta lite vatten i ansiktet i ett tappert försök att vakna till litegrann. När jag böjer mig fram över handfatet hör jag stora droppar slå mot keramiken. Det är nästan så att det ekar. Syndafloden av blod verkar ha använt min näsa som en kanal att passera igenom. Det tar inte många sekunder för mig att täcka hela bottnen av det snövita handfatet och utan att veta om det själv har jag målat något som kan liknas vid en tomte av blod. Hurra! Julstämning på jobbet. Jag är pyntaren av rött och vitt. Två minuter tills portarna slås upp. Jag fyller näsan med en liten bit papper. Nej, jag för fan opp en hel jävla tampong i min högra näsborre. Vinglar ut med denna kvar i näsan mot entrédörren. In snubblar rumlaren och jag säljer honom ett paket långa, röda Marlboro. Han skyndar ut igen, öppnar ivrigt men vant paketet i steget. Kanske har även han haft en lång natt och de där ciggen är räddningen. Jag viskar god morgon mot hans krökta ryggtavla och tänker att, ja, det här kommer nog att bli en fin dag. Endast fyra och en halv timma kvar till lunch.

Perspektiv

2008-12-15T23:55:00.006+01:00

Att jobba heltid i en butik med generösa öppettider har visat sig leda till att man ibland får agera omedveten hobbypsykolog. Allt i takt med att man bygger upp kundrelationer börjar det snackas om mer saker än om de tyckte filmen de såg var bra eller dålig. De känner en trygghet i att man står där dag efter dag och utan man vet ordet av så snackar man om saker som ligger långt utanför butikens väggar. Det finns en av stammisarna i butiken som jag finner en stor glädje i att snacka film med. Men han har också gått igenom mer än vad jag förmodligen kommer att göra i hela mitt liv. Varje gång jag ser på Miami Ink talar tatuerarna om att de ofta känner sig som psykologer för att de som gaddar sig nästan alltid har en historia bakom deras val av motiv. Och när motivet väl sitter fastbläckat på armen så har man liksom lämnat den där historien bakom sig. Ungefär samma sak skedde när jag valde att diskutera den underbara filmen Juno med tidigare nämnda stammis. Han sa att filmen gjorde för ont i honom för den speglade hans egna liv så bra. Jag valde att inte fråga närmare på vilket sätt men det krävs väl ingen Sherlock Holmes för att lista ut det. För någon vecka sedan hamnade vi en liknande diskussion, jag minns inte exakt hur, men han berättade för mig att han för sju år sedan diagnostiserades med cancer och enligt läkaren så hade han högst två år kvar att leva. Jag frågade lite försiktigt hur man tacklar ett sådant besked egentligen, och han sa att de flesta gör det på samma sätt: försöker avsluta allt man kan i den här världen och se till att ens familj kommer att gå en god framtid till mötes. Han kände ingen större nedstämdhet, utan bara en bestämdhet över att hans barn skulle kunna leva ett så bra liv som möjligt när han var borta. Men på något vis halkade han in i ett försöksprojekt för en ny medicin och slussades genom halva Europa där han fick prova en massa olika mediciner tillsammans med en annan testgrupp. Nu sju år senare är cancern borta hos honom, men han har inte vågat kontakta någon annan i den där testgruppen. Och kommer nog inte att våga göra det heller.

Ja, man får liksom lite perspektiv på tillvaron när man får en sådan livshistoria kastad i ansiktet på en. Hur skulle man ens kunna palla med att ”slutföra” ens eget liv? Hans berättelse greppade mig totalt och min lilla finne jag fått på näsan kändes liksom inte sådär våldsamt jobbig efteråt.

Innan jag somnar

2008-12-11T02:42:00.006+01:00

Jag läste för en tid sedan en nyhet som gjorde mig helt överlycklig, nämligen att Dead By April äntligen har skrivit på ett skivkontrakt och börjat spela in sitt första album. Obeskrivligt stort! Har längtat efter denna nyhet alldeles för länge känns det som, och hade nästan gett upp hoppet om att de skulle signa med något bolag. Så nu fick man onekligen någonting att se fram emot. Årets mest glädjande nyhet för undertecknad, alla kategorier. Det var nog allt jag ville säga innan jag somnar, samt att någon gärna får bli frisk snart så att min icke existerande bil får ge sig ut på en liten utflykt. Helst innan en flygplansmotor kraschlandar i mitt rum och allt börjar om igen.

Edward Scissorhands

2008-12-05T02:49:00.003+01:00

Jag skulle nog vilja påstå att Edward Scissorhands är den film som har betytt mest av alla jag sett genom åren. Det kan med stor sannolikhet ha att göra med att det är den film jag alltid lägger i spelaren när jag inte kan sova. Och så startar den och jag känner mig trygg och ögonen fylls med sand. Jag har nog aldrig sett hela filmen mer än en gång och jag lyckas i sömnen alltid glömma bort hur filmen börjar. Ja, jag skulle förmodligen inte ens kunna återberätta filmens handling för någon som undrade. Så nästa gång sömnen spökar så finns sagan där att ta till sig som om det vore för första gången innan ögonen sluts och maskineriet stängs ner för natten.

Kom nära

2008-12-05T02:22:00.000+01:00

Ibland växer det tankar i mitt huvud om att jag kommer att slutföra mitt liv som en ensam herre, sittandes på en svampbeprydd stubbe mitt i skogen, grubblandes över hur saker och ting slank igenom ens fingrar. Att man kanske inte borde ha ristat in ”jobb” i sten på en permanent förstaplats på ens prioriteringslista. Köra dubbla pass i butiken, hem direkt och slutföra ett hemsideprojekt tills ögonen inte klarar mer, somna, vakna och gör om proceduren. Så har mitt liv sett ut de senaste åren, i olika jobbsituationer och jag ser inga tecken på förändring. Även fast det istället många gånger har funnits någon som man mest av allt bara vill vara nära. Som nu. Fast jag vågar nog inget säga så jag har redan börjat spana efter en vackert formad stubbe där nere vid dungen.

"Dåtid lämnar man bakom sig" skriver hon

2008-11-27T00:58:00.005+01:00

Det känns ganska uppfriskande att ibland påminnas om dåtiden och sedan kunna kasta bort den för alltid en hundradels sekund senare och veta att man gjort helt rätt. Detta inträffade i helgen som passerade, när den upphaussade klassträffen ägde rum innanför hotellets väggar. Det var förstås kul att träffa en handfull personer som man inte sett på evigheter. Som man umgicks mycket med förr men som försvann till andra städer. Några hade inte förändrats ett dugg, medan andra hade bildat familj som man kanske inte riktigt hade sett skulle hända. Hela kvällen präglades förstås av mingel mellan olika femminuters ”Hej! Vad gör du nuförtiden då?”-samtal och ibörjan lyssnade man med nyfikna öron vad ens gamla klass- eller skolkamrater hade att säga men till slut kom jag på mig själv flera gånger då jag bara stod och nickade och instämde likt en robot. Jag brydde mig inte ett skit om var de bodde idag, vad de jobbade med, om de hade familj eller om de kanske varit på någon rolig resa. Varför skulle jag göra det bara för att vi råkade hamna i samma klass för över tio år sedan? Nej, framåt kvällen blev det faktiskt ganska tråkigt med undantag för ett par roliga incidenter, och till slut satt jag mest med mobilen och styrde upp träffar på Pluto med några av ens riktiga vänner istället. Kan lätt konstatera att den sista timmen på Pluto tillsammans med personer man bryr sig om var oerhört mycket mer givande än alla de där timmarna på hotellet av evigt handskakande med personer man låtsades tycka vara kul att se igen.

Så för att summera, ni som inte var där missade egentligen ingenting alls. Nu skall jag applicera lite H2Ocean på min nygaddade arm för att sedan somna gott till ”There will be blood” med lysande Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Om man ändå vore en oljejagande mustaschsnubbe med cowboyhat och revolver...

Uppe till slut

2008-11-13T00:23:00.003+01:00

Så kom den upp till slut, Håkan Hellströms nya hemsida skapad av undertecknad. Det var lite pyssel att få den färdig, men nu när den väl finns upplagd på nätet är jag faktiskt ganska nöjd med resultatet. Jag knåpade även ihop en liten krönika kring sidans historia och den går att läsa här. Ska bli intressant att höra vad Matros Hellström själv har att säga om hemsidan…

En bra kväll förändrar egentligen ingenting (men jag välkomnar dem alltid med öppna armar)

2008-11-10T02:33:00.002+01:00

Har haft en känsla inom mig en längre tid. Att alla nya vindar har slutat att blåsa. Att det går en vägg rakt igenom mig och att något eller någon måste slita den i bitar men utan att förstöra mig. Behöver krascha in i någonting och om jag kunde göra det igen skulle jag lova mig själv att för en gångs skull inte överanalysera sönder allting för att enbart få vinka farväl en sista gång igen. Fast det kan jag inte så jag låtsas att ingenting är fel. Men så plötsligt blir jag totalt hänförd av ett par hypnotiserande steg på dansgolvet och snart inser jag att man kanske inte behöver gå runt och vänta på några ouppnåeliga mirakelkurer för att få väggen att explodera. Kanske är allt som krävs att sova i någon annans säng. Bryta ett mönster lika svårt att kartlägga som huvudvärken som ingen tablett tycks vilja bota. Eller varför inte bara hitta ett par schyssta speedos i ens jackficka när man möter dagen för första gången under promenaden hem genom staden med Glasvegas värmandes i öronen och med ett par nyinflyttade tankar i huvudet. (Men jag vet inte än om de är här för att stanna).

Han äcklar mig som ingen har gjort förut

2008-11-05T02:14:00.009+01:00

Något man som ett hypokondriskt, bacillbekämpande butiksbiträde väldigt mycket hatar är när folk slickar på sina fingrar innan de börjar bläddra i sina plånböcker för att plocka fram rätt valör på sedeln. Jag förstår liksom inte vitsen med det. Hur kan man misslyckas med att bläddra bland ett par sedlar? Hur dålig är man inte om man finner någon svårighet i det. Detta förbannade fingerslickande leder till att jag tvingas studera vart på sedeln kunden för sina våta fingrar så att jag kan ducka bacillattacken genom att hålla i något av sedelns torrare hörn när jag har tagit emot den. Värst av allt var för någon vecka sedan när en kund tagit upp rätt sedel utan problem som en frisk människa gör, men bestämmer sig ändå för att slicka på fingret_efteråt_och precis innan han räcker mig den. Liksom som om det skedde av ren reflex. Inte alls med något syfte. Eller förresten, nu ljög jag visst. Det var inte alls den värsta av slickattacker jag blivit utsatt för i butiken. Det absolut värsta i slickväg var en kund som fan måste ha nuddat gommen med sitt finger innan han väl förde ner det i plånboken för att ta upp sitt... kreditkort. Kreditkort!? Det stackars Visa-kortet var helt indränkt av saliv när han sträcker fram det. Och han förväntar sig att jag ska ta emot det med ett leende för att dra det i min kortterminal. Det kändes som en hel evighet innan den stunden var över och den äcklade mig såpass mycket att jag direkt kände för att hoppa upp på kassadisken och urinera idiothelvetet i ansiktet för att ge något tillbaka som motsvarar det han just gjort mot mig.

Ja, sån är jag.

Jag minns hur allting började

2008-11-05T01:59:00.005+01:00

Känner du hur din längtan efter sommaren skriker till dig vid varje gathörn på vägen ner till staden? Inser du att du alltid vänder bort blicken vid stigen ner mot parken för du vet att dina pupiller bara låses fast vid vad som kunde bli? Märker du inte att snön kommer att börja falla när som helst utanför ditt fönster för att tid har passerat fastän du trodde att allting stannat upp? Nej, det gör du inte. För du har gått med ditt hjärta under armen och låtit varje steg förvandlas till ännu en mil längre ifrån någon som du en gång brydde dig väldigt mycket om.

Är jag menad för någonting större?

2008-10-29T11:45:00.006+01:00

Ja, sådär går jag runt och funderar ibland. Ibland står jag bara stilla med samma tankar. Som på jobbet. Vi har ganska många sifferkombinationer som fungerar som snabbkommandon för vissa produkter vi säljer mycket av. Dessa inkluderar produkterna kring kassadisken såsom de magiska snusklubborna, men också kontantkorten för mobilpåladdning. Det råkar nämligen ligga till så att jag har alla dessa lagrade där inne vid hjärnbalken. Behöver inte kolla på några fusklappar. När (förmodligen) världens mest kompetenta arbetstränare Mike arbetar hos oss viner dessa siffror genom luften likt spjuten under indianjakten. ”Vad är koden för Halebop Refill 100:- kompis?” och så kastar jag ett ”810 mannen!” tillbaks på rekordtid. ”Hur slår man in Snowslush igen?” och så ett ”Knappa bara in 206397!” på det. Och så fortsätter det dagen igenom. Men det gäller inte bara siffror. Jag kan tilltala säkerligen 80% av hela vår kundkrets till både namn och förnamn. Det känns lite skrämmande på något vis. Jag brukar alltid testa mig själv precis innan de lägger fram legitimationen när de ska hyra en film. Om jag kommer ihåg vad de heter eller inte. En liten tävling jag kör med mig själv i det tysta. För att göra dagarna lite mer spänningsfyllda.

Så jag frågar mig själv om jag kanske borde använda denna talang till någonting. Men vad skulle det kunna vara? Jag minns när jag mönstrade inför lumpen och vi alla satt i en stor datorsal och svarade på en massa kufiska frågor gällandes vilken form en liten missbildad kub skulle få om den vände på sig ett kvarts varv och liknande. Jag gick först av alla. Folk kollade lite snett på vägen ut ur salen. ”Haha, har han redan gett upp”-looken möttes jag av. När det väl var dags att diskutera med någon strikt militärdam med konstig frisyr vart vi skulle bli placerade satt hon länge och betraktade mina resultat mycket noggrant, innan hon muttrade fram ”Jag får inte ihop det här, du var klar nästan en halvtimme före alla andra men var samtidigt den som hade bäst resultat”. Och så ville hon placera mig på den ena stationen efter den andra där jag skulle få nyttja mina kunskaper.

Men det var bara till idiotsaker tyckte jag och struntade i allt som hade med lumpen att göra. Jag har för mig att jag lyckades slingra mig genom att intala dem att jag var sängvätare. Så tills jag kommer på hur jag ska använda denna talang på ett bättre sätt kör jag med glädje vidare i butiken. Snart dags att göra sig iordning förresten. Kanske har vi en rekordkväll på gång, i antalet rätt gissningar på vad kunderna heter. Då ska jag fira med en Dubbel-Brejk.

Tio år har visst passerat

2008-10-20T00:31:00.005+02:00

Torsdagen den 16 oktober 2008 var inte bara dagen då en god vän fyllde 20 år. Det var också dagen då jag celebrerade 10 år som tinnitusdrabbad. Jag har alltså haft de där eviga skriken i mina öron i ett helt decennium. Dag som natt, ett dolt handikapp. Vissa stunder och perioder har jag nästan varit helt oberörd av dem, andra har det känts outhärdligt och jag har balanserat likt en skicklig lindansös på gränsen till att tappa allt förstånd. Men jag har alltid klarat mig, även de sömnlösa nätterna när jag bara har velat ge upp allt. När att bara hålla ut tills morgonen känns som en seger i livet. Så grattis säger jag till mig själv, men även till min vän Kristoffer som precis som mig har parerat oljuden i exakt lika många timmar och sekunder eftersom vi drabbades på samma konsert.

Men rubriken passar även in på en helt annan grej. Jag fick i veckan en inbjudan till någon sorts klassfest på hotellet. Det är visst 10 år sedan vi gick ur nian och detta skall tydligen firas med dunder och brak med en återträff. Blir säkerligen en festlig tillställning. Men också en lite vemodig sådan. Fick nämligen i samband med detta brev även reda på att en kille som gick i min klass tagit livet av sig. Även om vi inte har setts på så många år gjorde det mig lite nedstämd. Han var väl alltid något av en outsider under högstadiet, den där Lill-Erka. Vi gick även i samma programmeringskurs på gymnasiet och där verkade det som att saker och ting hade ordnat upp sig. Plågoandarna på skolgården fanns inte där längre. Vi hade ofta följe hem från skolan och han hade många planer om vad han skulle göra efter gymnasiet. Men något gick väl snett någonstans, efter det. Länge leve Carl-Eric.

(För att summera min tillvaro just nu innan jag släcker ned för kvällen: Hade det inte varit för att idioten som skrev inbjudningsbrevet valt att döpa mig till Peter så hade allt känns ganska helt okey just nu.)

03:46 inatt

2008-10-19T23:50:00.008+02:00

Jaha, kolla. Där står jag och tar en ciggposebild med mobilkameran i Alexandras hallspegel. Säkerligen helt nykter. Inga konstigheter.

Tekniken hinner ikapp oss alla

2008-10-11T02:21:00.016+02:00

Gymmade med Mike efter jobbet idag och efter det tog jag vägen hem förbi mina föräldrar för att förtära lite färdiglagat. Kliver in i köket, som är tomt och som nyligen försetts med nya fina fönster, och vidare in i tv-rummet. Morsan sitter i soffan med ena ögat på Idol och det andra ner i kvällstidningen. Jag hämtar mig en bit mat och gör henne sällskap eftersom hon ändå lagt beslag på all intressant lektyr. Ångrar mig snabbt eftersom alla deltagare i årets Idol-upplaga verkar sjunga lika falskt som McDonalds-arbetarens leende. Frågar om pappa är på möte eftersom han inte syns till, men han är tydligen bara på övervåningen ”som vanligt nuförtiden” svarar hon beskedligt. Jag går en våning upp så fort jag ätit färdigt och hittar farsan vid datorn. Min gamla dator, som jag skänkte bort när jag införskaffade min nya ibörjan av året. Jag ser att här har det hänt saker den senaste tiden, för snacka om att jag blev förvånad när jag ser att pappa har införskaffat ett par fräsiga högtalare till datorn och sitter och tuggar en massa Youtube-klipp när jag kliver in i rummet! Vi snackar om en gubbe som snart går i pension och som så sent som för några månader sedan ringde och undrade hur man stängde av datorn. Som kände till totalt två hemsidor på Internet (Blocket och Tradera) och visste endast hur man fick fram dessa eftersom jag lagt in dem under Favoriter. Nu sitter han där och plöjer Jerry Lee Lewis-livespelningar och Elvis-videos på Youtube som om det vore världens mest självklara ting och jag står stilla och vet inte riktigt hur jag ska relatera till allt.

Jag skrev i ett inlägg i somras att farsan kommer att sitta vid duvslaget och njuta i en skön stol när han gått i pension. Fan så fel jag hade. Om hans utvecklingskurva vad gäller datorkunskap fortsätter att öka i den här takten har han nog utvecklat ett sätt att styra utfodringen av sina duvor med hjälp av jättelika robotar som han kontrollerar via webben när det börjar bli dags att leva det stillsamma livet utan arbete. Han har monterat kameror och mikrofoner på robotarna och mitt gamla pojkrum fungerar nu som kontrollbrygga och han vräser "Bra där, XiC-200Y, snygg performance med vattenbytet" och fnissar för sig själv när robotarna frigör golven från duvspillning.

Denna utveckling skrämmer skiten ur mig och jag saknar redan ”Tryck på Start-menyn och sen Stäng av”-samtalen.

Ett stelnat pophjärta på väg att spricka upp igen

2008-10-07T12:49:00.024+02:00

Jag är förmodligen sist i världen med att ha upptäckt Glasvegas, bandet med de nattsvarta texterna och råa trumbankandet från Glasgow. Men jag skiter i vilket, jag ställer mig gärna i de bakre leden av hyllningskören och skäms för det kvittar när jag bara vill damma av mina The Jesus and Mary Chain-plattor jag inte ens äger, dricka mig full på popklubb igen och kyssa den där tjejen som inte har någon aning om vem jag är men som dansar så bra. Efter att sakta ha drunknat i metalträsket de senaste åren, minns jag plötsligt igen varför popmusiken en gång betydde så mycket för mig. Jag känner den där "skita i allt"-känslan på nytt. Lämna grubblandet hemma och ge sig ut i natten. Utan lampa, kompass eller karta. Förlora kontrollen. Det finns fortfarande tid. För henne att dyka upp. Eller ner.

Glasvegas är bandet jag letat efter så länge utan att själv egentligen ha vetat om det.

Kolla in videon till "Geraldine" här.

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back from the edge
I will turn your tide
Be your shepard and your guide
When your lost in the deep and darkest place around
May my words walk you home safe and sound

En dröm och en konsekvens till den

2008-10-03T23:55:00.004+02:00

Denna natt var minst sagt lite speciell. Det åskade ett par timmar och detta leder till att jag så gott som alltid drömmer mardrömmar till följd av det, oklart varför. I vilket fall, mitt bland alla mardrömmar rusar jag upp ur sängen, tänder lampan i hallen och vänder mig med ryggen mot hallspegeln för att studera min tatuering så fort sanden i mina ögon tillåter mig att se. Anledningen till att jag helt vettskrämd mitt i natten bestämmer mig för att spana in min tatuering beror på den dröm jag precis haft. En dröm där min tatuering plötsligt hade lösts upp till en enda stor svart smet. En stor kletig jävla pöl hade jag på ryggen. Det var en sån där realistisk dröm, om man nu kan klassificera en dröm som realistisk, vilket gjorde att det kändes ganska hemskt eftersom man upplever det som att det faktiskt har hänt i verkligheten. Sedan somnade jag om efter en timma ungefär, hann med ytterligare en mardröm innan åskan hade passerat staden och tagit drömmarna och sina svarta moln med sig.

Ofta kan ju drömmarna kopplas samman med verkligheten och saker som kan komma att inträffa. Exempelvis drömde jag förra sommaren om en person jag inte träffat på flera år, och dagen efteråt stötte jag ihop med honom på stan. Under kvällens pass i butiken hände något liknande. En snubbe som ofta handlar hos oss kommer in och säger till mig: ”Hörru kompis, nu ska du få se här vad jag har gjort!” och så kavlar han upp armen i en hastig ninjarörelse. Han håller upp överarmen och visar på insidan av den sin senaste tatuering, en koi-fisk. Men, fisken är inte allt mina ögon snappar upp. Över koi-fisken finns en ganska stor, svart fläck. Nästan identisk med den jag hade på min rygg i min dröm! Fast i något mindre skala förstås. Jag hamnar nästan i trance och frågar om den där svarta fläcken och han låter förklara att han täckte över en gammal tatuering med den. Han berättar även att det var den sjukaste smärta han varit med om när han gjorde den där svarta fyllningen på insidan av armen. Och då snackar vi ändå om en person som tatuerat hela armarna. Det gjorde fortfarande, några dagar senare, förbannat ont. Min nya tatuering jag ska göra kommer att innehålla motiv även på insidan av överarmen, precis på det där stället som han visade upp sin fläck på och förklarade hur jäkla ont det gjort att göra den. Samma fläck som hånat mig i min dröm och nästan skrämt livet ur mig. Det måste väl ändå kunna tolkas som en varning på något sätt, att jag inte borde fullfölja min plan?

Så nu sitter jag här, lite lagom otaggad till att göra den där tatueringen. Men känner samtidigt en stor bisarrhet över att låta drömmen styra över verkligheten. Så vi kör väl på, och om allt går åt helvete så blir det väl 1-0 till drömmarna. Inte mer än så.

Fast i en spökstad

2008-09-28T03:55:00.005+02:00

En neonfylld dagdröm på väg att spricka
Jag ser gatlyktor och trottoarer
Men mina ben kan inte bära mig så långt
Gör mig en tjänst, tänk aldrig på mig igen
För om jag är menad för det här
Kommer staden att äta upp mig med tiden
Den här himlen kommer att göra oss sjuka
Jag kan se den lysa igenom min hud redan

(Du är den enda i hela världen jag skulle kunna vänta på
Men jag vet att allt bara skulle riva upp mig igen)

Hon ler på beställning innan hon vänder sig om

2008-09-28T01:31:00.005+02:00

I veckan var jag på utbildning i affärsmannaskap i Varberg, på Hotell Fregatten närmare bestämt. Utbildningen tog upp ämnen som varumärken, kundbehov, exponering och konkurrensmedel. Vi gick också igenom alla ekonomiska termer och konsekvenser och vilka samband dessa kan ha. Detta var oerhört nyttig kunskap för mig som inte har någon direkt säljutbildning bakom mig och det antecknades flitigt under föreläsningarna vill jag lova. Kursledaren var verkligen kunnig och erfaren och jag imponerades stort av hennes sätt att engagera hela gruppen när hon talade. Är det något jag beundrar så är det nog att se någon besitta en stor kunskap inom ett område, men som även är en expert på att lära ut den. Jag snappade upp väldigt många små förändringar man kan göra dels i rollen som ledare och chef, men också som säljare för att få till exempelvis en merförsäljning. Små tips som kan bli stora i slutändan. Det var överlag en väldigt lärorik vistelse i Varberg.

På hemvägen samåkte jag med några andra butikschefer till Borås och därifrån skulle jag ta bussen hem. Jag upptäckte dock att det var ungefär en halvtimma kvar tills nästa buss skulle kunna frakta mig hem, så det blev ett besök på McDonalds för en snabbare måltid samt lite kvällstidningsläsning. Medan jag väntade på min tur i kassan iakttog jag kassörskan med stor noggrannhet. Hon påpekar nämligen tre gånger för en utlänning som ställt sig i den tomma kassan att hon endast har en kassa öppen och att han får ställa sig i kön precis som alla andra. Han förstår absolut ingenting, och fjärde gången hon tvingas förklara brister det och hon höjer rösten i irritation. När det strax efteråt blir min tur kastar tjejen snabbt bort sin frustration och ilska, ger av det där leendet som hon blivit tillsagd av någon chef att ge varje ny kund och frågar glatt vad jag önskar beställa. Jag tar det jag alltid tar, en BigMac och Co och en Fanta till det, men i hennes 180-gradersrörelse ser jag hur det där beställningsleendet sakta bryts ner till djupa suckar. Jag följer henne med blicken bort mot pommes frites-maskinerna. Jag ser när hon böjer sig ner att hon finns där endast fysiskt. Hon är väldigt långt borta i tankarna. Jag räknar tyst för mig själv ner från fem till noll för jag vet att snart kommer titten på armbandsuret. Och visst blir det så, ungefär på ett slänger hon en hastig blick mot sin glimrande diamantklocka för att kolla hur långt det är kvar av hennes arbetspass. Hon torkar av svetten i pannan med armen, jag betalar för mig och intar en ledig plats med min bricka.

Jag inser på vägen dit att det är precis såna moment man tampas med dagligen när man arbetar i butik, och det är hur snabbt man kan kasta av sig dem utan att visa tecken på irritation som i slutändan avgör om man bör jobba inom den här yrkeskategorin eller inte.

När man mest av allt bara vill upphöra att synas

2008-09-19T23:58:00.006+02:00

Jobbade kvällspasset idag tillsammans med Alexandra. Det var roligt, för vi fick åtminstone lite tid till att tala om annat än jobbet(bl.a. börja planera en fest) vilket vi kanske inte alltid får under veckorna då den korta tid vi har dubbel bemanning i butiken mestadels går åt till just jobbsnack. Hur som helst, det roliga fick ett ganska snabbt slut. Det började med att jag sysselsatte mig själv med att märka upp nästa veckas filmer, när jag så får syn på att en kö hade bildats vid Alexandras kassa så jag flyttar på min ”Nästa kassa, tack!”-skylt och tar till ton för att göra kön uppmärksam på att det nu går bra att även betala i min kassa. Det är då det händer. Det som under inga omständigheter får hända, men som tyvärr ändå händer med jämna mellanrum. Totalt okontrollerat och oftast med ett fullständigt generande resultat. Någonstans när jag, relativt högt, hojtar ”Kan hjälpa nästa i denna kassan!” spricker min röst ut i en förtvivlad tonårsfalsett och jag vill direkt bara sjunka igenom marken och försvinna. För all evighet. För det låter verkligen förjävligt. Det är helt plötsligt inte min egen röst som ljuder genom lokalen. Jag har blivit besatt av en vilsen, falsettdiggande tonårings illvilliga själ. Alexandra brister självfallet ut i ett jättelikt garv och blir helt röd i ansiktet av detta men påpekar efter en stund att det bara är hon som skrattar. Men jag kan se att så är inte fallet. När jag väl har samlat mig och vågar möta köns blickar ser jag att damen som jag med min mindre sköna falsett anropat till min kassa småskrattar där bakom rynkorna som hon listigt försökt gömma med sitt billiga Kicks-spackel.

När kunderna så väl har skuttat iväg med en fnissning rikare och jag kollar på Alexandra brister jag dock själv så klart ut i skratt. Inte så mycket mer man kan göra. Svårt att INTE göra det. Jag frågar den efterföljande kunden, en av butikens stammisar och en rätt skön snubbe, om han har några tips på hur man tar sig ur målbrottet vid 26 års ålder. Han råder mig att spetsa arbetspasset med ett glas whiskey för att få till en lite skönare röst. Funkar inte det; ”tänd en cigarr eller tre”, säger han.

Och nu sitter jag här, med Dead By April ljudandes ur mina vackra högtalare, och känner mig en smula misslyckad samtidigt som jag funderar på om jag skall knåpa iväg ett mail till butiksägaren och försöka få dispens på att få knäcka en jävel innan man går på sina pass i butiken i fortsättningen.

Lite narcissism till kaffet smakar alltid bra

2008-09-12T00:40:00.014+02:00

Ett nytt webprojekt tvingade mig hem till föräldrahemmet för att leta rätt på en gammal artikel jag skrev för en herrans massa år sedan. Jag visste att jag hade den sparad på en CD någonstans, så det var bara till att gräva sig igenom låda efter låda för att finna den. Någonstans mellan spadtagen stötte jag på ett gäng skivor där jag hade bränt ner min ”egna” mapp på varje gång jag formaterat datorn. På dessa skivor hittade jag varenda liten hemsida jag gjort genom åren, alla recensioner och artiklar jag skrivit för olika Internet-publikationer och tidningar, inspelningar från replokalen med mitt gamla band, dikter jag skrivit när allt var som mörkast och foton jag hade glömt att de ens existerade och en stor hög annat nostalgiskt material. Och så hittade jag DET. På en av skivorna fanns ett väldigt särskilt Worddokument sparat. Det var ett brev jag skickade för längesen men som nu totalt hade raderats ur mitt minne. Det var absolut inget vanligt brev.

För det hela rörde sig om ett avskedsbrev jag skickade till någon jag en gång älskat men som jag sedan valde att klippa alla banden med. När jag nu läser igenom brevet märks det att det tog lång tid att skriva, jag måste verkligen ha vägt vartenda ord på silvervåg. Varje mening tycks vara skriven med fjäderpenna, det verkar finnas en baktanke med allt. I brevet berättar jag om de finaste stunderna vi delade, roliga saker som slank ur våra munnar och som vi skrattade åt. Det märks att jag ville att mina ord skulle beröra. När jag läser avskedsbrevet tror jag till en början att jag bara hade som avsikt att få till ett vackert farväl till det som varit mellan mig och den här personen. Men ju längre ner i brevet jag kommer, desto mer inser jag att så inte är fallet. Att någonting inte står rätt till. Och när jag väl tragglat mig igenom hela brevet väller bilderna och minnena om vad som egentligen hände över mig och dessa river isär min tillvaro för stunden totalt. Jag hade nämligen en helt annan intention med det där välskrivna avskedsbrevet.

Minnena som poppar upp i skallen på mig där framför datorskärmen med ögonen snabbt slängande över Worddokumentet är inte alls särskilt vackra. Så här gick det till: jag minns att personen i fråga som brevet vad skrivit till ringde upp mig just efter det att hon läst det och grät i telefonen. Nej förresten, hon grät inte, hon tjöt som en liten hundvalp. Ingen särskilt oväntad reaktion, kanske, men något som var mer oväntat var min egen. Jag minns nämligen att jag samtidigt som jag pratade med denna person i telefonen befann mig framför en badrumsspegel. I spegelreflektionen bar jag på ett enormt leende, ett leende som helt ljudlöst skrattade av hån och överlägsenhet. Nu minns jag att jag inte alls ville få till något snyggt avslut på det som en gång var, jag ville bara känna total överlägsenhet gentemot den här personen. Känna att jag hade hennes svingande pendel mellan lycka och total olycka i mina egna händer. Jag ville göra en person jag redan knäckt, ännu mer olycklig. Jag ville strö salt i vidöppna sår. Samtidigt som jag speglade mig själv och kände en stor våg av välbehag skölja över mig. Jag minns alltså att jag hånlog rakt in i en spegel, samtidigt som någon storgråter i telefonen vid mitt öra och som jag låtsas trösta med tarvliga klichéer.

Ja, det kanske inte är varje tisdagskväll man rotar i sitt eget förflutna och upptäcker att man varit ett narcissistiskt svin som kollat på American Psycho på tok för många gånger för mycket.

Han kallar mig Peter och så var det med den saken

2008-09-09T00:23:00.004+02:00

Har ni någon gång blivit kallad vid fel namn, men valt att inte påpeka det för att liksom komma ur situationen på ett smidigt sätt? Det hände mig i butiken häromdagen. En snubbe som jag sommarjobbade ihop med för väldigt många år sedan kom in i butiken med kvinnligt sällskap. Vi ligger på den vänskapsnivån att vi endast hejar på varandra på stan och så, kanske snabbt utbyter några oväsentligheter. Hur som helst, han har tillsammans med sitt sällskap beslutat sig om en film och stegar mot mig vid kassan. Väl framme slänger han DVD-filmen på disken så plastfodralet nästan vill spricka och utbryter: ”Tjenare Peter! Läget då?”. Han har aldrig tilltalat mig vid namn tidigare. Kanske gör han det nu enbart för att visa sin vän att han faktiskt känner ”killen i videobutiken”. Min kollega som står i kassan bredvid mig vänder ryggen till och jag kan höra henne fnissa okontrollerat. Jag har inte en blekaste aning om hur jag skall hantera situationen, men vet att jag måste agera snabbt. Allt jag får ur mig är ett ”Tjenare… mannen” och så står jag där som ett djävla fån och sen får jag ett ”Ha det gött Peter!” kastat i ansiktet på mig innan han går och så var det med den saken.

Morgonbesök på Netto

2008-09-03T12:31:00.001+02:00

Tog mig en morgonpromenad till Netto för att inhandla lite frukost och andra livsnödvändigheter. Jag har sedan väldigt länge slutat att kolla på prislappar och kampanjskyltar när jag handlar mitt livsmedel, jag lägger bara ner det jag önskar i min korg och går till kassan. Väl där tipsar kvinnan i kassan mig om att de nu kör en kampanj ”2 för 30:-” på hushållsrullarna. ”Nej tack, det blir bra så här.” svarar jag henne med ett leende, utan att ha en blekaste aning om vad jag just tänker betala för bara ett paket hushållspapper. Väl hemma igen bestämmer jag mig ändock för att ögna igenom kvittot, mest för skoj skull, och där läser jag ”Hushållspapper 26.90”. Jag hade alltså betalat 27 kronor för ett paket hushållspapper, när jag kunde ha fått ett paket till för den ynka summan av tre kronor.

Jag inser då att jag alla gånger, kanske inte är världens mest ekonomiska människa.

Jehovas Vittnen

2008-08-31T23:57:00.003+02:00

En bit in på söndagsförmiddagen ringer Viktor på dörren, fortfarande iklädd gårdagens bröllopskostym. Han rycker lite i kragen på kavajen och skojar om att han är från Jehovas Vittnen och frågar om han får komma in en snabbis. Det får han väl och vi pratar lite om dittan och dattan, en femhundring kastas i min gröna låda som han visst var skyldig mig. Ungefär tio minuter efter han gått ringer dörrklockan igen och jag tänker att det nog är Viktor som glömt något. Jag sliter snabbt upp dörren iklädd badhandduk eftersom jag var på väg in i duschen och vilka står där om inte Jehovas Vittnens utsända. En kostymkille i 30-årsåldern och hans vattenkammade unge står ironiskt nog utanför min dörr laddade med bibel och propaganda. De brukar komma ungefär en gång i månaden för att ”kolla läget” samt dela ut lite ny lektyr. Dagens skörd: augustinumret av Vakttornet. Jag får direkt känslan av att de försöker snärja mig. Få över mig till deras sida. Komma tillbaka till samlingslokalen och ropa "Jackpot!" högt och slänga ett pappersark på bordet med min kontaktinformation. Allt detta började efter att jag vid ett tillfälle för någon månad sedan bjöd in dem för att diskutera Bibeln. Det var med två trevliga tanter som detta meningsutbyte utspelades. När de gick var de oerhört imponerade över hur mycket jag kunde om Bibeln och alla uppenbarelseteorier. De kollade ofta på varandra under samtalet med förundrade miner. Jag såg denna diskussion enbart som en stor egoboost, att få briljera med mina kunskaper. Jag var förstås inte ett dugg intresserad av att bli värvad till någonting. Men detta har jag minsann fått sota för nu genom deras frekventa söndagsbesök. Nu är jag enbart intresserad över att veta vad det står om mig i deras anteckningar. För de måste väl ha en utstuderad plan över hur de ska få över mig, som ändå visat lite intresse i deras verksamhet, till sin sida?

Att gå i mina skor kanske är lite lättare idag

2008-08-31T03:17:00.001+02:00

Har inte skrivit här på ett tag nu, av olika anledningar. Den största och mest bidragande är väl att jag varit ganska sysselsatt i den verkliga världen det senaste. På jobbet har det de senaste två veckorna inventerats. Detta har gått väldigt smidigt faktiskt, kanske något lättare än vad jag hade förväntat mig. Men det är väl så när man är grym på att strukturera saker och ting, helt enkelt. Har utöver detta äntligen börjat träna på gymmet igen, vilket känns förbannat skönt. Som jag har saknat allt som hör träningen till. Denna helg har jag dock inte gjort ett skit, för en förkylning från helvetet har knockat mig totalt. Ni vet en sån där jävla förkylning när det liksom känns tungt att bara andas. Stannade hemma ikväll och såg mitt älskade Inter premiärspela mot Sampdoria (1-1, Zlatan målskytt). Övertid i butiken plus semesterlön ledde till mitt livs största månadslön hittills vilket givetvis var välkommet. Har även spenderat tid till att planera min nästkommande tatuering. Det kommer att bli en half sleeve, möjligtvis ¾, har inte riktigt bestämt mig. Stilen kommer, som jag nog nämnt tidigare, med säkerhet att bli japanese black and grey, med några rödfärgade inslag. Känner mig helt säker på att den kommer att bli galet snygg, men kommer inte att göra den förrän till vintern. Tiden dit kommer att gå snabbt. Allting verkar stämma just nu. Denna gången kommer jag att njuta av stunden istället för att invänta kraschen, för det känns nu faktiskt ganska lätt att gå i mina skor.

And the reign will kill us all

2008-08-16T01:41:00.006+02:00

Oh my god. Detta är verkligen en sån där natt där man hade kunnat offra i princip vad som helst för att inte behöva sova ensam. För det verkar verkligen inte gå. Ögonen svider och sticker och skriker efter sömn men resten av kroppen tycker annorlunda för det tycks inte gå att besöka drömmarnas land inatt. Har botat denna insomnia genom att ha Slipknots nya singel på repeat i ett antal timmar. Slipknot är en perfekt hatmaskin för nätter som denna. Kolla in videon nedan. Gillar dessutom deras nya masker skarpt, som hämtade ur mina återkommande mardrömmar. Imorgon tar vi nya tag istället.

Så många stoltheter hon tvingats svälja, så många svek hon tvingats blunda åt för att glömma

2008-08-15T20:36:00.012+02:00

Har funderat lite efter gårdagens inlägg, där jag skrev att Ara bad domarkåren att dra åt helvete. Visst gör vi människor det alldeles för sällan? Vi är alldeles för bra på att förlåta och gå vidare. Kom att tänka på det nu i veckan när en kollega berättade att hennes vän hade blivit dumpad av en kille som hon hade varit tillsammans med i tre år. Under dessa tre år hade dock killen i fråga varit otrogen ett par gånger och förklarat bort det med att ”Jag var för full det betydde ingenting” eller ”Jag gjorde det bara för att det var så dåligt mellan oss just då”. Killen hade dessutom försökt få flickvännens vänner i säng, liksom bokstavligt tafsat på andra tjejer på dansgolvet mitt framför ögonen på henne när de var ute tillsammans. Jag blir illa berörd när jag får denna historia berättad för mig. Knyter näven i fickan och känner vreden byggas upp inombords. Jag vill, utan att ens veta vem den där idioten som bedragit sin flickvän är, bruka fysiskt våld mot aset. Ge honom en käftsmäll så att han flyger i golvet. Jag har endast delat ut en sådan i mitt liv tidigare, men kommer alltid att minnas ljudet från ett knäckt näsben och känslan när det bryts på mittet av min knutna näve. Jag gör det gärna igen, om personen ifråga verkligen förtjänar det. Om det, som då, inte finns någon annan utväg.

Tycker synd om den där tjejen, för att hon har blev kär i ett sånt svin, men också för att hon är så svag att hon förlät hans svek gång på gång på gång. Var hon rädd att hon inte kunde få någon annan? Eller var hon bara förblindad av kärleken. Det är i vilket fall en väldigt underskattad företeelse att be folk dra åt helvete, alla borde prova det. Nu menar jag inte att man ska be någon random person på stan att fara åt helvete, det kan ju lätt bli lite lustigt, men om ingen annan utväg finns än att säga upp bekantskapen med personen i fråga så ska det ske med stil. Man behöver verkligen inte alltid skiljas som vänner. Inget trams om att ”det är bäst att det bli så här, vi kommer inte att ses mer” yada yada yada. Nej, be dem att fara och flyga. Dit pepparn växer, som en god vän alltid sa. Eller varför inte nyttja lite engelska och den skönaste meningen som existerar: Fuck off and D-I-E.

Att stå upp för sig själv

2008-08-14T22:26:00.004+02:00

Såg ni OS-brottningen idag? Ara Abrahamian blev diskad från semifinalen på väldigt suspekta grunder (luktar mutad domare lång väg). Ara blev fullständigt vansinnig och tänkte skita i att ens brotta om bronsmedaljen. Men han övertalades och hann precis i tid till matchen, där han i ren ilska körde över sin motståndare och vann en bronspeng. Men Ara kände inte att han vann ett brons utan förlorade ett guld, så under prisceremonin protesterade han mot domslutet i semifinalen genom att ta av sig medaljen, lägga den på golvet i ringen, vinka mot publiken och vandra ut ur arenan. Detta kändes bara så jävla rätt! Han stod upp för sig själv och visade inför en hel värld att han kände sig orättvist behandlad. Brottningssporten är tyvärr oerhört korrumperad och det här var det bästa som kunde hända, någon som säger ifrån. Ara Abrahamian är min nya idol och jag önskar att folk stod på sig på det där sättet. Att förlora en match på grund av att motståndaren är bättre och starkare är okey, hade han agerat som han gjorde då hade han bara varit en dålig förlorare. Att förlora en så pass viktig match på grund av en domarskandal är inte okey och Ara är i mina ögon en hjälte som genom sin gest visade att han bad pamparna inom sporten att dra käpprätt åt helvete.

Med följd av Aras uppträdande under prisceremonin kommer det imorgon att hållas ett möte om Ara får behålla sin medalj eller inte. Som om Ara skulle bry sig om vilket.

Jag har så mycket kärlek att ge men ingen att ge den till

2008-08-13T02:10:00.013+02:00

Vi är alla evigt väntande
Förlorade i kön till något som varar
Det är många hinder när man
Är två som ska känna samma sak

Konserverar alla mina känslor
Tills jag funnit någon
Som kan älska mig
Under dygnets alla timmar

Fryser ner och låser inne
Orden jag sparade
Till den rätta stunden
Som alltid brann inne

Jag har så mycket att kärlek att ge
Men ingen att ge den till
Jag vill känna tiden stå stilla igen
Vill höra ett hjärta slå tätt intill

/P 080808

Broder Daniel Forever

2008-08-12T01:58:00.004+02:00

Och så stod dem där till slut. Samlade för en sista spelning. För en sista kamp mot alla som aldrig förstod dem. För att hylla Anders, som gick bort alldeles för tidigt men som jag vet är närvarande på något sätt där uppifrån. Det är många tankar och känslor som hinner snurra förbi mig där i Augustinatten. Alla långa nätter i pojkrummet, med låtarna i hörlurarna och skivkonvoluten i händerna. Alla stunder framme vid scenkanterna med handen pekande uppåt. Den där kvällen i Jönköping som kom att förändra mitt liv för alltid. Alla gånger man känt en enorm hatkärlek till BD och velat elda upp allt som är förknippat med dem. Alla personer som man aldrig hade lärt känna om det inte vore för dem. Många minnen är det som väcks till liv där när ens gamla hjältar från förr gör upp med sin hemstad en sista gång. Bortsett från att inte Anders står där längre är det mesta sig likt. Henrik har rödvinsflaskan beredd på scenen, stjärnflickorna längst fram med kajalen rinnandes ned till hakan står fortfarande där och bandet kommer ibland in fel i låtarna. Allt är som vanligt även om år har passerat och alla är äldre nu. Det blir en magisk kväll och ett fint farväl till Sveriges mest betydelsefulla band genom tiderna. Bredvid mig finns en speciell vän. När Henrik avslutar med att själv framföra ”No time for us” på akustisk gitarr inser jag att den stunden alltid kommer att finnas med mig, att plocka fram och minnas när nätterna är långa och det enda man vill är att hålla ut till gryningen.

"Farväl mina barn"

(Detta är för övrigt inlägg #100 på escape monday. En liten milstolpe, mitt bland stora ord)

Way Out Fucking West

2008-08-12T01:27:00.006+02:00

I helgen var det åter igen dags att traska runt i Slottskogens lummiga parkområde under Way Out West. I år hade man utökat festivalområdet ganska rejält för att klämma in ytterligare några tusen besökare, och liksom förra året var det helt utsålt. Festivalen var riktigt lyckad även i år, bandlistan vägde betydligt tyngre jämfört med förra året och man gick verkligen från en grym konsert direkt till en annan. Det enda jag egentligen har att invända på var väl att de borde haft fler öl och mat-tält inne på området. Köerna dit var stundtals helt obskyra vilket ledde till att man missade lite av något band man ville se. Det var först en kö för att komma in till öltälten, sedan ytterligare en slingrande kö för att komma fram till kassan. Väl där väntade ytterligare en kö för att få komma fram och beställa! Lagom jobbigt. De kunde likaså gärna ha utökat gräsplattorna för att minska leran samt ytterligare en in- och utgång för att minska köerna. Men som helhet var det en jäkligt lyckad festival och här följer en liten resumé:

Dag 1

Inledde efter en seg uthämtning av festivalpass med att se Franz Ferdinand. De gjorde en grym spelning, många av deras låtar är som bekant väldigt dansanta och gör sig lysande live. De gav oss även ett par nya låtar från deras kommande album och dessa lät lovande. Direkt efter sista låten fick jag skynda till Linnétältet där Okkervil River höll låda. Eftersom konserten krockade med FF’s spelning var det dessvärre inte mycket kvar när jag kom dit, vilket var synd för de låtarna jag väl hann höra var helt fantastiska. Har du inte upptäckt Okkervil River innan så är det hög tid att göra det nu. Galen popexplosion! Väl därefter möter jag upp med ett par vänner för att ta ett par öl och senare kolla in legendariska Sonic Youth. Ser inte speciellt mycket av konserten, men de låtar jag hör är grymma och jag känner att jag borde gå igenom bandets skivsläpp lite noggrannare när jag kommer hem. Efteråt väntade mer öl innan Nick Caves Grinderman intar Flamingoscenen. Kan inte säga att denna musik, med total avsaknad av melodier, tilltalar mig speciellt mycket och till slut räcker det med att lyssna på spelningen från ölområdet. En stund senare är det dags för den isländska orkestern Sigur Rós och deras spelning kan enkelt beskrivas som magisk. Det vilar en oerhört vacker atmosfär över oss besökare och det år svårt att inte gripas tag av den stämningsfulla musiken. De dramatiska och finstämda låtarna skivorna får en helt ny dimension när man hör dem live. Obeskrivligt stort. Synd för er som inte var där är allt jag kan säga. Kvällen avslutas med Broder Daniel, och det finns så mycket jag vill säga om den spelningen att den får tillägnas ett eget inlägg.

Dag 2

Eftersom jag på bussen på väg till Göteborg fick reda på via ett sms att ett VIP-pass låg och väntade på mig vid portarna till festivalen så gav jag bort min biljett till Kristofer som var schysst och fixade sovplats hela helgen. Vi inleder lördagen med José González. Jag upptäcker snabbt att snubben i fråga är ett praktexempel på en artist som känns fullständigt menlös att se live. Det låter precis som på skiva, alla låtar påminner extremt mycket om varandra och det händer absolut ingenting under hela konserten. Vi ger snabbt José fingret och klunkar istället i oss lördagens första festivalöl. Någon timma senare öser Caesars på för fullt i Linnétältet. De river av den ena hiten efter den andra. Kryddat med några låtar från det nya dubbelalbumet. De gör en grym spelning faktiskt, och allt är precis som alla de andra gångerna jag sett bandet lira live. Jocke Åhlund öser på som om det inte finns någon morgondag, och sångar-Caesar är lika loj och ointresserad som alltid. Fast denna gången kom han åtminstone ihåg alla textrader. Efteråt bär det in till stan för en mycket god pizza, tyvärr misstar vi tiden på en timma vilket innebar att vi missade Silverbullit. Hade gärna sett dem. Nästa spelning blir istället självaste Håkan Hellström. Kungen av Göteborg visar att han är just det, kung. Han låter lite hes men bandet är laddat till max och ger oss en riktigt grym spelning. Publikhavet är stort, alla sjunger med i låtarna och det känns verkligen som sommar att se Håkan live! Det är förvisso inte Håkans bästa spelning, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom live men bandet har många gånger varit bättre. Men det finns ändå inte mycket att klaga på och man njuter konserten igenom. Kvällen avslutas med svängig pensionärsrock i form av Neil Young. Han bränner på med sina mest kända låtar (vilka i princip är de enda jag känner igen, är inget större fan) och runtomkring mig står folk som jag misstänker åkt hit enbart för att se detta och viftar och tjoar i extas. Svårt att tro att snubben på scenen är 62 bast. Det är en riktigt bra spelning han ger oss, och verkligen ett värdigt avslut på en fantastisk festival.

Känns som att Way Out West kommer att bli ett stående inslag i mina somrar, det är kort och gott den perfekta festivalen och jag rekommenderar alla att ge den ett besök.

Spelade in en massa klipp i mobilen, bjussar på två:

"Okkervil River"

"Sigur Rós"

You'll Never Walk Alone

2008-08-07T03:57:00.004+02:00

I förrgår fick man så äntligen se sitt älskade Liverpool spela live för första gången. Hade ju helst valt att se dem på Anfield, men detta fick duga som start. Vinst med 4-1, laget ser starkt ut inför säsongen som stundar. Några timmar före matchen mot Vålerenga så vimlade halva Oslo av rödklädda människor. Dessa oerhört vackra människor. Oslo var en brinnande äng att promenera fritt i för alla med ett Liverpool-hjärta. Endast vi kan förstå och överleva elden. Jag och brorsan satt och slukade ett par öl (Carlsberg givetvis) på Saras telt där ett bra gäng Liverpool-fans hade samlats. Spelade in lite som du ser i klippet nedan med mobilen mitt under sångernas sång. Den vackraste av sånger som kan leta sig in i ett par Liverpool-öron. Brorsan är med på ett hörn i klippet också. Jag diggar verkligen min bror. Han är utan tvekan en människa jag hade kunna täcka en avlossad pistolkula för.

Att komma hem från ett krig med minnen och bilder som aldrig försvinner

2008-08-03T00:31:00.004+02:00

Såg precis filmen ”In the valley of Elah” tillsammans med min bror. Det var en riktigt schysst rulle. Har alltid sett Tommy Lee Jones som en rutinerad skådis som alltid gjort sitt jobb bra, varken mer eller mindre, men i den här filmen briljerade han verkligen. Nej, han tokägde den. Filmen handlar om en kille som återvänder till USA efter att ha tjänstgjort nere i Irak. Han har dock efter hemkomsten försvunnit från militärbasen och sonens far (Tommy Lee Jones) beslutar sig för att ta saken i egna händer och leta rätt på honom. Man får historien berättad ganska långsamt, dock utan att det blir tråkigt. Man vill verkligen få reda på sanningen kring sonens försvinnande. Paul Haggis bevisade verkligen i "Crash" och "Million Dollar Baby" att han kan det här med att berätta historier och skriva manus. Han ligger bakom manuset även till denna filmen och det märks, för allt är oerhört skickligt berättat.

Man får också en inblick i hur påverkade soldaterna blir efter ett krig och när de återvänder hem igen. Att de på ytan kan se ut precis som de alltid gjort, som innan de åkte. Men de bär på så många extremt hemska minnen och bilder inom sig som måste ut på ett eller annat sätt. Ibland tyvärr på en väg med dödlig utgång.

Hyr den snarast!

Imorgon åker jag med min bror tillbaka hem till Oslo. Det ska bli helt fantastiskt underbart faktiskt. Oslo kan mycket väl komma att bli mitt andra hem i framtiden.

Vi kanske ses igen eller så gör vi det inte

2008-08-02T03:55:00.000+02:00

Men du hade i vilket fall en förbannat snygg lugg.

Stayhard!

2008-07-31T00:08:00.003+02:00

Alla som känner mig vet att jag mestadels vandrar omkring här på jorden iklädd t-shirts av olika slag. Oftast en vit eller en svart sådan. Ibland en mer färgglad historia. Därför blev jag oerhört glad när jag i veckan stiftade bekantskap med hemsidan Stayhard Fashionline som jag kom i kontakt med via annons i en tatueringsblaska. Denna sida har nämligen helt galet snygga t-shirts för försäljning! De flesta ligger på någonstans mellan en femhundring och en tusenlapp i pris. Att lägga en tusing på en t-shirt kan tyckas vara mycket, men vem bryr sig egentligen så länge man hittar något man varit på jakt efter? De har även en mängd grymma accessoarer och snygga skjortor. Eller schöna skjortor som en stekare skulle ha sagt. Hur som helst, min första vistelse slutade i en beställning av en t-shirt, ett armband och ett halsband. Förmodligen inte min sista order därifrån…

22:22

2008-07-28T22:22:00.000+02:00

I
really
need
to
figure
this
out.

22:22

McDonalds pissade leendes i våra munnar

2008-07-28T11:47:00.006+02:00

På vägen hem från bion stannar vi till vid McDonalds för en sämre bit mat och det blev en ganska intressant vistelse på detta skitställe. Vi beställer vår skräpmat och bestämmer oss för att sitta vid uteserveringen för luftkonditioneringen i restaurangen verkar ha avlidit. Jag tar en försiktig tugga på den snabbt ihopplockade burgaren och sipprar genom det där fullkomligt eleganta sugröret i mig lite läsk. Viktor utför denna procedur ungefär samtidigt som mig och vi stannar båda upp och konstaterar gemensamt att drickfanskapet är ljummet. Nej, inte ljummet, våra drycker är ta mig fan varma. Vi undersöker våra muggar närmare och inser snabbt att vi har blivit blåst på isen. Jag säger till Viktor att tjejen som expedierade oss förmodligen bara glömt att lägga i isen i våra muggar och jag skickar in honom för att slå slag i saken. Han kommer snabbt ut igen, utan några muggar i sina händer, och förklarar att ismaskinen tydligen är sönder och att den enda kylda drycken vi kan få är juice. Första reaktion: Hur i helvete kan en ismaskin på världens största snabbmatkedja tillåtas vara trasig mitt under sommaren när folk är som mest törstande efter kyld dryck? Andra reaktion: Hur i helvete har man inte fixat ett alternativ till att skaffa fram is, det krävs inte direkt särskilt mycket? Tredje reaktion: Okey, hämta mig en äppeljuice. Strax därpå kommer en skrattandes Viktor tillbaks till uteserveringen. Jag vet inte varför han skrattar förrän han räcker fram mitt juicepaket. Det är så litet att det nästan försvann i hands hand. 25 ynka cl är vad som erbjuds. Vi hinner knappt känna smaken innan paketen är slut. Vi kan inte låta bli att garva när vi sitter där och iaktar varandra, smuttandes på de där små barnpaketen med fullständigt galna blickar.

Nej, McDonalds kan fara åt helvete. Viktor hittade dessutom en stor plastbit i sin burgare. Och varför sade inte den käckt leendes, men fullständigt inkompetenta lilla expediten att de minsann inte kunde erbjuda sina gäster kyld läsk mitt i sommaren? Hon måste ju ha gett oss denna varma och totalt vidriga läsk i förhoppning om att vi a) inte skulle märka att den smakade piss b) upptäcka att den smakar piss men inte orka gå fram och påpeka det.

Vår hämnd i i det lilla blev självfallet att låta våra brickor stå kvar på bordet när vi lämnar den sunkiga lokalen. Inte för att nån skulle bry sig direkt men ändå.

Äntligen, äntligen, äntligen var det dags

2008-07-28T11:31:00.007+02:00

Igår var man så äntligen på plats i 2001:s sköna biofåtöljer för att bevittna den nya Batman-rullen ”The Dark Knight”. Jag fullkomligt älskade ”Batman Begins”. Chris Nolan och Chris Bale bidrog till den mest mörka och mest intressanta ”superhjälte”-filmen hittills. Så infriade ”The Dark Knight” mina förväntningar då? Självfallet. Den var förstås precis så bra som vi hade förväntat oss, om inte bättre. Heath Ledger var sådär vansinnigt bra i rollen som den fullständigt trasiga Jokern som man hade hört talas om, och det skulle förvåna mig om han inte postumt kommer att nomineras till en Oscar. Man fick verkligen känslan av att Jokern var en förbannat trasig och sorglig fan, helt utan medkänsla, helt utan begränsningar. En bad guy som inte verkar bry sig speciellt mycket om pengar. Han verkade mest tycka det var roligt att spränga saker, och människor, i luften och i bitar och skapa ett brinnande kaos över Gotham City. Det känns stundom lite sorgligt att se Heath på duken (även om man knappt ser att det är faktiskt är Heath bakom allt det där söndertrasade sminket) när man vet att han inte är vid liv längre. Filmen är i vilket fall precis lika mörk som ettan, om inte mörkare. Christian Bale är Christian Bale, man påminns om att vi har att göra med en mycket begåvad skådespelare. ”The Dark Knight” bjuder på en vidundrade upplevelse i salongen och två timmar och trettio minuter rusar verkligen förbi. Att ge filmen någonting annat än högst möjliga betyg, vore verkligen att håna den.

Vem plockar upp mig när jag faller

2008-07-25T03:15:00.007+02:00

Min ensamma lägenhet visar sig vara,
ej ännu tömd på alla minnen
Jag önskar jag på något sätt bara,
kunde gömma undan dessa på vinden
Jag valde att glömma dig men det kanske inte räckte,
hur utplånar man en förhoppning om allt som kunde bli?
Eller minnet av orden som så kvickt släckte,
den levande elden inuti?

(mitt hjärta)

Det bor två väsen på lagret

2008-07-23T00:03:00.010+02:00

Jag är förmodligen ensam i världen om det, men jag finner fotot ovan helt fantastiskt roligt (även om känslan försvann lite från vad mina ögon såg när den togs). Bilden föreställer i vilket fall mina kollegors (Alexandra samt Dangerous Mike, a.k.a. Magic Mike) arbetstofflor och jag tog den precis innan jag stack på semester. Bilden skvallrar om att vi har att göra med två personer med en väldig differens i skostorlek. Inga konstigheter alls. Men när jag ser dessa tofflor stå uppradade bredvid varandra kan jag inte låta bli att småfnissa för mig själv när jag står där i köket på jobbet. Jag börjar snabbt fantisera om att vi har att göra med två väsen. En jätte, kanske enögd, som håller till på lagret och styr upp saker. Han har en följeslagare, en liten pyssling som gör honom sällskap, men som kanske mest bara är i vägen. Innan de ger sig ut på äventyr ihop ställer de upp tofflorna sådär prydligt bredvid varandra och förbereder en godare måltid. Ibland skojar dem till det och byter tofflor med varannn, skrattar ihop och försöker göra en high five men upptäcker att pyssligen är för kort, stannar upp och kollar på varann innan de brister ut i skratt igen. Jag vill bara namnge dessa två figurer och hitta på en lång saga, men inser istället att det kanske är dags att stämpla ut efter 50 minuters övertid och gå på den där efterlängtade semestern.